At home he's a tourist

När man får en fråga om vad man upprörs över så ska man helst säga orättvisor. Man kan säga att man blir upprörd när barn far illa också, men det kan inkluderas i orättvisor. Att det finns svält och våld och krig kan man också placera in under orättvisor. Så orättvisor är det mest ultimata man kan svara på frågan om vad man blir upprörd över.

Fast egentligen så är det ju ganska självklart det där att man inte gillar orättvisor, barn som blir illa behandlade, våld, svält etc. Det hör liksom till en normal människosyn.

Så jag upprörs av Melodifestivalen jag.

Jag upprörs nåt så in i helvete av eländet. Melodifestivalen provocerar mig. Och den börjar på lördag.

Därför åker jag imorgon till Berlin i sällskap av en tjusig tjej.

Första tanken med resan var att riva av sevärdheterna, som jag kan vid det här laget, på en kvart och sedan spendera resten av helgen längst inne i ett hörn på en mörk och rökig och skabbig liten krog och vara full och kaxig.

Men sedan tänkte jag om och hade som mål att fortfarande vara full och kaxig men att röra mig ute på byn istället och ta över Unter den Linden genom en väpnad kupp och byta namn på skiten till der/das/die/? Wayne Nilsson-Allee. Jag tänkte liksom att nån äntligen skulle sätta tyskarna på plats på deras hemmaplan. Men sen kom jag på att det är dags att sluta tjata om deras attitydproblem där på 30-talet och att vi kan lägga gammalt groll bakom oss.

Nu är given istället att vi ska leta efter konst att släpa med till Sverige. Det är okej. Det får mig att känna mig lite förmer och kulturell. Jag vet inte riktigt vad jag behöver göra, men det räcker nog med att nicka och humma och dricka lite rödvin och kanske namedroppa en konstnär då och då för att det ska verka som att jag är med i matchen.  Och så kanske vi går till nät ställe där folk ser ut som fladdermöss.

Nu återstår arbetet med att planera in resten av helgerna när den där jävla festivalen håller på. Och landet får väl lämnas permanent långt innan Vickan och hingsten från Ockelbo ingår partnerskap. Det upprör mig också.

Att jag måste sätta mig i ett jävla flygplan förnekar jag in i det sista. Fy fan för flygplan. 

Jaja, hej då på ett tag.

Ps – Jag har tidigare skrivit om förra resan till Berlin här.