onsdag, februari 24, 2010

TV party

Med ett ägg på spisen och mig själv i utmanande klädsel halvliggandes på soffan började dagen. Det kändes bra, helt klart. Då ringde det på dörren. Hårt som fan. Jag blev rädd. Rafsade på mig en Sisters of Mercy-tröja och gick muttrandes om hur i helvete illa folk ringer på dörren – antingen för hårt eller så löst att det låter som en död grävling pickar med nosen mot dörren, det finns inget mellanläge i dagens samhälle – och öppnade dörren.

Och utanför stod han, elektrikern. Mannen från vidderna, kvinnornas gunstling, häradsbetäckaren och den som säkerligen figurerat flest gånger av alla i kvinnornas våta midsommardrömmar efter att de plockat sju blommor och osmidigt vältrat sig över nio gärdesgårdar. Bara för att han har lite jävla verktyg i en plåtlåda och skit under naglarna.

Självsäkert gled han in, han resonerade nog som så att eftersom jag kan lite mer än alla andra om likström och växelström och om det bor jord eller inte i uttag och kan se skillnad på en röd och svart sladd och ström i största allmänhet och ohm och Freud och fan och hans skrevande jävla moster så kan jag spela lite ball.

Han frågade om vart bredbandsuttaget satt och jag blev genast osäker på vad fan han pratade om och tänkte att om han börjar slänga sig med svåra ord som router eller nåt annat bryter jag av honom på mitten och skiter i bröstkorgen. För att markera. Men det gjorde han inte och jag hänvisade till ett hörn med massa sladdar.

Han ställde sig på alla fyra och visade upp ett imponerande myntinkast. This is a pro, tänkte jag på utrikiska – det är ingen slump att den här mannen fäller damer i samma takt som en annan andas.

Jag tänkte på dagen som grytt vid min bleka skuldra och på frostigt glas och solen och en huldra. Jag tänkte på mitt hår som flutit över kudden och hur jag gett mig själv morgonen och dagen. Allt var nu förstört, min vackra morgon hade blivit bortrövad av en bandit i arbetarbyxor.

Eftersom jag inte bor på en jävla herrgård hade jag inte möjlighet att vandra bort till västra flygeln och inta frukosten i matsalen. Allt kändes plötsligt så intimt, jag kunde inte röra mig fritt i min borg på dryga 40 kvadrat. På spisen hade vattnet med ägget nästan börjat koka. Jag stängde av plattan och bestämde mig för att lämna lägenheten, den var inte stor nog för oss båda.

Lite kallvatten i ansiktet och tandkrämsrester i munnen och jag var relativt redo att bestiga dagen.

På väg ut kom jag för fan på att det var både Champions League och OS-hockey ikväll.
– Du elektrikern, det som du gör nu, kommer det förstöra tv:n?
– Va?
– Kommer jag kunna se på tv ikväll?
– Jadå, det är ingen fara. Annars gör du ju bara en kanalsökning.

Vilket jävla översitteri, vadå bara? Det är inte bara att göra en kanalsökning som om det vore det mest naturliga i hela världen. På en standardfjärrkontroll finns det i runda slängar 1000 olika knappar. De knappar som saknar siffror mellan 1 och 9 och text-tv på sig är komplicerade som fan och helt omöjliga att förstå. Därför känns en kanalsökning svårare än fred i Mellanöstern. I svårmod lämnade jag lägenheten.

När jag senare kom hem igen fungerade dock tv:n. Elektrikern kände väl på sig att jag är en man att ta på allvar.

Nu blir det sport, riktig sport. Hej då.

3 kommentarer:

Roger sa...

Du måste lär dig hantera dina tekniska prylar Wayne. Kanske en jättestor sån där universalkontroll med pekskärm?

Anonym sa...

Var det min bror?
/P

Wayne sa...

Roger: Jag jobbar på det, men det känns svårt och motigt. Och tråkigt.

P: Näe.