torsdag, februari 11, 2010

Starving in the belly of the whale

Min ungdomstid var mycket svår, i synnerhet de sena tonåren.

Jag kunde vakna runt lunchtid en junidag - med minnesbilderna från nattens omgång med Kvinnofängelset fastetsade någonstans mellan ögonlock och reptilhjärna – och ha ambitionerna att inta elva ostmackor och tre liter O’boy till frukost och slöläsa tidningen i nån timme för att sedan gå ut i solen och dricka folköl och spela freestyle med fräck musik och fundera på vilken inverkan månens dragningskraft har över menstruation och planera framtiden med livshunger i bröst och längtan i blick.

Så kunde det vara. En junidag 1998.

Men glädjen förbyttes i gråt och vrede när jag gnolandes kom ut i köket och hittade en lapp på köksbordet i stil med:
”Hej vännen!
Jag vill att du stryker tvätten från igår, det vore bra om du kunde dammsuga också. Ses sen.
Kram mamsen”

Jaha. Hela dagen raserad. Hela jävla sommarlovet förstört.  

17 år och avrättad.

Kvinnan som utger sig för att vara min mor tyckte nog att hon var slug genom att skriva ”kram”, som om att det skulle vara förmildrande och att jag då skulle glömma bort barnarbetet hon utsatte den förstfödde för.

Efter att jag flyttade hemifrån har jag inte rört ett strykjärn, förutom vid tillfällen när det förväntats av mig att jag inte dyker upp i något skrynkligt.

I somras hade jag dock tråkigt en dag. Och när man är vuxen och har tråkigt så har man vanligtvis tre alternativ:
1, talla (och sedan prata om det som om aktiviteten var ett samlag eftersom det är skamligt att vara vuxen och inte ha någon att dela sitt liv med)
X, köpa ett strykjärn
2, annat

Jag valde att köpa ett strykjärn. Jag tyckte att det kändes rimligt just då och jag såg väl nån romantiserad bild framför mig om hur gemytligt det skulle vara att stryka och sedan ha kläder med jämna ytor.

Men när jag kom hem blev jag besviken, strykjärnet såg avancerat ut och det verkade som om det vore klokt att läsa instruktionsboken. Strykjärnet åkte omedelbart in i garderoben.

Sånt där gör mig förbannad med apparater och teknikaliteter, jag vill trycka på en knapp och sedan köra – inte först läsa nån jävla manual i flera minuter. Tålamodet är kortare än kuken när det gäller dylikt. Det är samma med tv-spel nuförtiden. Istället för att bara dra igång och hoppa över stup och akta sig för köttätande blommor och kasta nötter på drakar och få en prinsessa att gå lös på så ska man först sitta och titta på nån jävla film i en kvart för att få bakgrundsfakta. Jävla dumheter. Jävla moderna tv-spel.

På tio-i-topp-listan över jobbiga saker med vuxenlivet ligger helt klart kläder. Samhällsnormen säger att om man inte sitter hemma och ugglar så måste man byta kläder varje dag. Annars är man äcklig och folk viskar och pekar och pratar i ondo bakom ens rygg.

För att ha något att sätta på mig idag var jag igår tvungen att plocka fram det där jävla strykjärnet. Alla traumatiska tonårsminnen där jag var tvungen att ägna en timme i veckan åt att stryka kom över mig. Det var obehagligt.

Strykbräda har jag ingen. Så jag lade omsorgsfullt ut ett lakan över soffbordet som är det enda bord jag äger. Först tänkte jag att det såg ut som ett altare där många oskulder offrats. Efter lite kloka övervägningar med mig själv kom jag dock fram till att det egentligen bara såg ut som bordet hade fått en duk av större modell över sig.

Sedan tittade jag närmare på strykjärnet. Jag hällde vatten i hålet och jag tänkte att höll en liten val i mina armar. Och pluggade in kontakten i väggen. Något började lysa. Futuristiskt.

Och sen hände fan ingenting. Efter några poetiska könsord började jag vrida på vad som i folkmun antagligen kallas vridargrejen. Då började strykjärnet låta som Darth Vader, ni vet han i töntfilmerna, och jag blev orolig för ett litet slag.

Sedan pep det. Då blev jag ännu mer orolig och jag tänkte att nu jävlar spränger jag hela kvarteret i luften. Men till min stora glädje började eländet äntligen bli varmt och jag började stryka. Jag stryker så det ryker utropade jag glatt för mig själv och en euforisk känsla av själsligt välstånd intog min annars så arma kropp.

Det var kul i ungefär tre och en halv minut. Sedan blev det astrist och jag lovade mig själv att aldrig mer stryka utan att ha en sån där keps som man sätter två ölburkar i med sugrör på huvudet. Eller åtminstone inte utan en flaska vin nära till hands.

Ont i ryggen fick jag också av att böja mig över bordet. Men det var lite kul att spruta vatten, fast det var bara för att det kändes som om jag hade en egen liten val.

Jaja, hej då.

Ps – Eftersom SVT visar filmen Control ikväll lyssnar vi på Joy Division som uppvärmning.  


7 kommentarer:

Anonym sa...

Tror jag är kär i dig,vill du ha en 45-årig trebarnsfar är jag din.....hehe.

Anna Nio sa...

Du visar tydliga prov på högre intelligens än jag gjorde, innan jag köpte en strykbräda: jag la en handduk på golvet och strök, sittandes. Jag strök mig lite på benet, och det gjorde skitont. Till mitt försvar tror jag inte att jag hade något bord alls, utom en löjlig liten plastkub som agerade soffbord. Annars har du helt rätt, det är astrist att stryka.

Anonym sa...

HAHAHAHAHHAHA. åh. jag skrattar.

E sa...

strykfritt var ordet.

Anonym sa...

fan va bra!!

Louise sa...

Älskade make. Jag fortsätter förundras över din otroligt smarta musiksmak. (Jo, jag tänkte såhär att vill jag vara gift med dig så utgår jag från att du vill vara gift med mig också, och då kan vi väl lika gärna bara vara det direkt, utan bröllop och sånt trams?) Puss!

Wayne sa...

Anonym 1: Det är fint av dig. Men beror lite på om du är ensam eller je, jag vill inte vara den andra kvinnan. Det kan bli så tokigt då.

Anna. Vi är så lika när det gäller strykning du och jag.

Anonym 2: Det är bra, fortsätt med så lever du längre.

E: Precis så var det.

Anonym 3: Tack.

Louise: Musik är bra. Resten får vi lägga på is. Men det var en fin tanke av dig.