När Dostojevskij beskrev Raskolnikovs feberdimmor i Brott och straff tänkte han nog på hur jag har det just nu. Jag är svag, mycket svag. Så svag att jag inte orkar slå ihjäl en gammal krum pantlånerska för några ynka kopek. När jag öppnar munnen värker det i tårna, när jag rör på lillfingret strålar smärtan i skinkorna. Hela min arma kropp är en öm punkt och en snart briserande zon.
Nu ska jag försöka ta mig de två meterna till soffan och lägga huvudet på kudden med snussalivfläckar. Kanske faller jag ihop på vägen dit. Öppnar jag mina ögon imorgon är det en seger. Ge mig magnecyl. Ge mig en gråterska. Ge mig en doula.
Det är svårt nu. Det är kritiskt.
4 kommentarer:
Stackars Wayne.
Jag är också låg idag så vi kanske skulle kunna kalla oss Brothers of Sorrow eller något annat banalt.
Fan.
D hälsar att han förstår precis och att han tänker på dig som bara en man kan tänka på en annan man utan att vilja ligga med honom.
Jag hälsar att du är så jävla vek.
Så du tog dig äntligen ut på den där joggingrundan? Du är inte sjuk. Det kallas träningsvärk. Tunnis.
Roger: Tillsamans är vi starka, ta hand om dig.
Linda: Hälsa David att det är en hyvens karl som ska få en öl nån vacker dag. Hälsa dig själv att du är helt jävla dum i huvet.
Anonym: Käften.
Skicka en kommentar