Kill the poor

Det är ett gäng stjärnor hemma i mitt hus i residensstaden som vill styra om boendet till bostadsrätter. Min lägenhet är central och fin och relativt billig. Åh, gud så bra – då kan du köpa den och sälja och tjäna pengar, kan man tänka. Det kan man.

Det resulterar dock i att någon annan som inte har pengarna från början eller har möjligheter till banklån stängs ute från chansen att bo centralt och fint och relativt billigt.

I förra huset jag bodde i var det samma jidder med möten hit och dit. Den lägenheten skulle nog kunna beskrivas som exklusiv. Fin och speciell.

Jag sa nej till att köpa den, det berodde visserligen till stor del på att jag ville jävlas med den gubbgrinige rödfräsen på våning sex som var en ivrig påhejare till ett ägande.

Jag har egentligen inget emot bostadsrätter, men det behövs fan inte fler. Det ska finnas valmöjligheter (och nu skulle man nästan kunna använda borgarnas retorik om minskat utanförskap, men så jävla roligt ska vi inte ha).

Om Kreti och Pleti hemma på min gata i stan nu vill äga sina lägenheter kan de gott börja buda på redan befintliga bostadsrätter, så det så.

Glöm inte att lite jävla solidaritet sällan har skadat.

Nu ska jag ta hand om mina stackars stigmatiserade fötter. Jag har fått flera små sår under båda fossingarna, på samma ställe. Det känns onaturligt och jag blir mer och mer övertygad om att jag är en reinkarnerad version av little baby Jesus. Han hade kunna nöja sig med att föra över fotsåren, den begynnande bukfetman känns väldigt onödig. Hej då.