You can never hold back spring

Jag drack hittepåte till frukost idag, sånt där grönt te som botar skörbjugg och andra farsoter. Det finns olika färger på te, rött och grönt och svart och kanske andra färger. Justitieministerns te är nog gredelint. Te har olika färger av någon anledning som jag glömt, jag visste för några veckor sedan, men nu är det borta. Och det spelar egentligen ingen större roll.

Tedrickandet gjorde mig i alla fall harmonisk, mild och ljuv. Att sätta sig i lotusställning kändes helt plötsligt självklart och naturligt och där satt jag och luktade lite myssvett som man gärna gör en söndagsförmiddag. Men det varade inte så länge eftersom:

- Man får ont i fotknölarna av att sitta i lotusställning
- Man får ont i ryggen av att sitta i lotusställning
- Övrigt

Är det så att folk som ofta sitter i lotusställning har små kuddar som placeras på fotknölarna? Så borde det vara i alla fall. Det borde även finnas speciella lotusställningsstolar så att ryggont kan undvikas. Om det inte redan finns. Det kanske det gör.

Efter det var jag inte så ljuv längre och tittade ut genom fönstret och såg den snö jag förnekat hela morgonen falla. Gårdagens vår kändes avlägsen. En vår där jag obekymrat vadade genom stora vattenpölar eftersom fötterna ändå var genomvåta till nån gammal tants förvåning – där har du något att prata om på PRO-fikat, tänkte jag, och sen tänkte jag på att man skulle sitta på en bänk i solskenet och äta gulaschsoppa och dricka en öl ur genuin butelj och äta nåt rustikt jävla lantbröd och bara prata om hur fint det var med vår.

Men sånt tänker jag inte på nu, med värkande rygg och nötta fotknölar. Nu tänker jag mest på min stackars cykel. Den står ute den, mot sin egen och min vilja, eftersom nån jävla stjärna bestämt att den inte får bo i trapphuset längre. ”Cykelparkering förbjuden” står det på nyuppsatta lappar, för säkerhets skull är det en bild på cyklar på lapparna också – så att man ska förstå att det är cyklar det rör sig om och inget annat.

Och så har någon byråkrat ställt ut min cykel på trottoaren. Så nu står min järnhingst ute på gatan och agerar snösamlare, och det känns som ett övergrepp. Nu förstår jag hur Josef K hade det i Processen av han den där Kafka. Det är bedrövligt, det är det. Det är dessutom extra synd om cykeln eftersom den saknar luft i hjulen. Det ligger visserligen på mitt ansvar eftersom cykeln inte klarar av att fylla sig själv med luft – den är lite som ett barn i den meningen – men jag skyller på att jag är rädd för att något ska explodera när jag pumpar. Det är helt och hållet sant, jag är rädd för att saker ska smälla till och att jag ska dö eller att folk stirrar på dumfan borta vid luftgrejerna på macken. Jag får ta och be någon hjälpa mig med det där, nån händig och tuff.

Jaja, nu ska jag läsa en bok som handlar om Mussolini.

Hej då.