onsdag, mars 17, 2010

Fear (of the unknown)

Jag tvättar. Kläder. Det är sånt jag måste göra ibland eftersom jag inte har speciella behov och därmed rätt till någon som gör det åt mig. Jag har heller inte ekonomiska möjligheter att anställa en kuvad albanska som gör det medans jag ligger på en divan och äter vindruvor och använder naveln som spottkopp för kärnorna.

Men jag skulle aldrig göra så med naveln, jag kan verkligen inte respektera människor som spottar ut vindruvskärnor. Det är fan höjden av mesighet det. Att avokadokärnor inte sväljs kan jag gå med på, men vindruvskärnor. Mein gott!

Och jag har alltså tvättstugan. Det är inte speciellt kul, inte så tråkigt heller – det mest bara är. Ett nödvändigt ont som är en del av livet och det får man vara så jävla god att acceptera.

Problemet är mest att tvättstugan är belägen som så att ett garage måste passeras. I garaget finns en fläkt. I fläkten bor Katlas fjättrade barn och varje gång den startar hörs deras ångestfyllda skrik. Det låter så i alla fall. Och jag blir lika jävla rädd varje gång.

Katlafläkten är orosmoment ett. Orosmoment två består av att det bor människor i källarförråden. Källarförråden ligger också i anslutning till garaget med Katlafläkten, likaså soprummet. I mitt förråd flyttade det in någon, som flyttade ut mina saker lite här och där och kanske åt upp resten. Det tycker jag var lite onödigt gjort eftersom alla mina kassettblandband bodde där nere.

Egentligen tror jag väl inte att Katlafläkten ska attackera mig, inte heller förrådsmänniskorna – de behöver väl bara tak över sina huvuden och har det börjat gå åt helvete är det väl lätt att det fortsätter så. Samtidigt får de ingen hjälp av Gud för han tycker inte om fattiga. Inte bögar heller för den delen.

Så egentligen borde väl rädslan vara obefogad, men jag jagar upp mig själv så in i helvete där nere i underjorden.

Det lilla uns av djärvhet som fanns i barndomen är som bortblåst, vad som då kändes spännande är numera bara obehagligt. Som att hoppa från femmetern på badhuset till exempel – det skulle aldrig komma på fråga i dagsläget. Inte ens en våldsam Maud Olofsson skulle få upp mig i ett hopptorn. Istället skulle jag väl lägga mig på mage vid bassängkanten och sälaktigt hasa mig ner i vattnet (som förmodligen är svinkallt 2010, oavsett pool, det var det inte 1990) för att inte slå mig.

Den där kicken som människor söker genom bergsklättring eller bungyjump eller att sparka ner gamla kärringar utanför Ica behöver jag verkligen inte. Vill jag elda igång känslorna och få adrenalinet att pumpa räcker det gott och väl med att jag tittar på TV4 i någon minut.

Jag har blivit äldre och rädd och det är väl dags att börja spotta ut vindruvskärnorna så att jag inte sätter i halsen.

Nu tar jag ett djupt andetag och går ner till tvättstugan och leker att jag är osynlig och aktar mig för allt det okända som bor i mörkret. Livet är inte bara svårt, det är dessutom som en monsterfilm också.

4 kommentarer:

Roger sa...

Livet ÄR en film. Dock skulle jag uppskatta om den också hade musik för att förklara om man gjorde dumheter som i monsterfilmer.

Glad musik när allt var bra, och tung, mörk musik när det var fara och färde. Det hade underlättat så till den milda grad.

Det missade minsann Gud. Dumt.

Wayne sa...

Roger: Gud har missat mycket. Men han är bara människa han med.

Ulrika sa...

Herregud, är Du säker på att du inte är Jag?



Om jag nu kunde skriva lika underhållande som du kan alltså.
Det kunde faktiskt ha varit jag bakom ;)

Gud vad bra du skriver!

Wayne sa...

Tack Ulrika, det var snällt sagt av dig.