måndag, mars 29, 2010

When the feet hurt

Jag var i Afghanistan inatt, tillsammans Barack Obama. Kan inte riktigt minnas varför, men det kan väl tänkas att jag skulle vara Obamas sidekick i största allmänhet och ge honom lite trygghet om det skulle börja vina saker om öronen på honom, som skor och sånt. Vi kom i alla fall bra överens, jag och Barris. – This is the beginning of a beautiful friendship, Barris, sa jag och la armen om hans axlar när vi kokett promenerade framför styrkorna för att få stridspittarna att styvna och vilja kämpa några år till mot terrorismen.

Men Barris skulle jag inte kallat honom eftersom han surnade till. - Mr. President, sa han. Det trodde jag inte om Barack, att han skulle vara så känslig med titlar. Som en liten jäntunge.

Sen vaknade jag och lyssnade på P1 och fick höra de första rapporterna om bomberna i Moskva. Nu är de Svarta änkorna igång igen, tänkte jag sömndrucket och torkade bort nattsaliv från kinden.

Och herregud så rätt jag (möjligtvis) hade i den spekulationen, eftersom det har varit prat om de där änkorna från främst Tjetjenien under dagen. Jag borde fan bli anställd på UD och komma med svar på det mesta. Och dricka kaffe förstås, det gör man säkert i massor på UD.

Efter det åkte jag till vuxendagiset och försökte lära mig saker som jag måste kunna på onsdag. Efter onsdag kan jag glömma bort det och sen kommer jag aldrig tillbaka till universitetet igen.

Någon gång runt lunch tröttnade jag på att försöka lära mig saker och satt mest och glodde och hade ont i mina skavsår. Nästa gång jag köper fotplagg blir det nåt som inte sliter sönder hälsenorna. Det är jag och Askungen som har det svårt.

På bussen hem satt jag mittemot ett fruntimmer som tuggade frenetiskt på modern och smaksatt kåda. Fårorna som strålade norrut från hennes överläpp vittnade om att det där tuggummit förmodligen var ett substitut för en krökt nacke under fläkten eller en snålblåsig januarimorgon på altanen iklädd pufftofflor och löst hängande morgonrock.

Jag borde fan ha jobb på UD och berätta om vilka som åker buss och håller på att sluta röka.

Själv röker jag inte längre, men kommunen verkar inte vilja resa en bronsstaty högre än rådhuset i min ära för det. Sån är jag, kämpar mig genom livet utan ryggdunkningar och uppmuntrande. Inte i den utsträckning jag förtjänar i alla fall.

Nu ska jag försöka lära mig något som tydligen ska vara logiskt. Det där med logik är fan överskattat tycker jag. Om det finns ett rött hål och en röd sladd och en blå sladd så kommer alltid den blå sladden försöka tryckas in i min värld. Hej då.

3 kommentarer:

Yv1 på Internette sa...

Men kära nån. Räcker det inte med ett diplom? Måste jag resa en statyjävel också?

Bogey sa...

Sluta röka är väl inget att skryta med. Det gör ju alla förr eller senare, utom de som aldrig börjat.

Wayne sa...

Yv1: Nu håller du dig jävligt passiv kvinna!

Bogey: Se ovan.