I just called to say I love you

Hon hade ingen vidare musiksmak. Det fanns någon skiva med Tracy Chapman, vilket verkar vara standard hos honkön, och Mr Music-samlingar. Och Ulf Lundell eftersom hon tidigare varit sambo. Det verkar också vara standard. På ett ungefär. Därför plockade jag med mig egna skivor till hennes lägenhet, det här var innan datoriseringen och det papperslösa samhället fick ordentligt genomslag. Och på golvet fick jag ligga eftersom sladden till hörlurarna inte räckte till soffan. Men det gjorde mig ingen skada. Lite golvliggande har ingen människa dött av. Fast det har förmodligen hänt i och för sig. Men majoriteten av golvliggarna borde ha överlevt. Annat vore illa. Hon satt i soffan och pluggade eller tittade på tv eller gjorde något annat viktigt och på golvet låg jag och lyssnade på musik. Ibland tittade vi på varandra och log lite sådär som människor som tycker om varandra gör. Det fanns nog kvällar när vi blängde på varandra också, men det hör inte till saken just nu. Det var mycket Morrissey på den tiden. Ibland sjöng jag med - Crash into my arms I WANT YOU... Då fick jag oftast en vänlig tillrättavisning om att jag borde vara tyst.

När kvällarna övergick till natt brukade jag pilla i hennes hår till att hon somnade. Det tyckte hon om. Själv låg jag vaken länge om nätterna. Lyssnade på hur kyrkklockan slog och tittade på skuggorna som flyttade sig på väggen. Ibland höll jag mig nog vaken medvetet, det kändes onödigt att slösa bort en natt med sömn när jag kunde vara vaken under samma täcke som henne.

Under den gångna natten ville jag lyssna på Bob Marley. Inte genom datamaskinen utan på ett riktigt sätt. Hittade efter lite letande fodralet. Dock utan skiva. På ett vinberusat och pedagogiskt sätt lade jag ihop ett och ett och kom fram till att skivan måste ha varit kvar i hennes cd-spelare den där dagen. Den där dagen i juni när jag lämnade hennes lägenhet för sista gången med en plastkasse med kläder i famnen och Primal Scream ironiskt nog sjungandes Movin’ on up, gettin out of the darkness, my light shines on... i öronen och med en klump i halsen och med hjärtat under skosulorna som trasades sönder ytterligare mot grusgången när jag vandrade genom parken där barnen lekte i solkskenet ovetandes om livets grymhet.

Jag har alltså inte brytt mig om den där Bob Marley-skivan på ungefär sex år. Men inatt kändes det viktigt. Extremt viktigt. Därför ringde jag upp henne. Vid sisådär halv tre. Först var jag tvungen att förklara vem jag var. Det irriterade mig. När vi rett ut vår relation till varandra och jag förklarat mitt ärende påpekade hon tidpunkten. Hon lät lite sur. Eller ja, ganska sur. Väldigt sur till och med. Tråkkärring. Hon tyckte inte att det var någon speciellt bra idé att jag kom över och letade. Det nämndes en jävla Johan vid flera tillfällen. Det gillade jag inte riktigt så därför började jag prata om en syriansk kvinna jag sett på biograffilm för att kontra med något. Hon verkade varken svartsjuk eller bestört. Istället lade hon på. Fan blir känslokall när hon blir gammal som det heter.

Idag har jag nyktert tänkt igenom situationen och kommit fram till att skivan måste ha slarvats bort under boendet i Edinburgh. Det var Steven, den jävla fittan från Kanada som lånade den. Det kanske är dags att boka ett flyg till Montreal för att reda ut ett och annat. Han stal inte bara Bob Marley, utan också Sharon. Jag hade fan fått ligga där om det inte var för honom. Jävla idiot.

Men först ska jag låta Dionysos förföra mig. Sedan ska jag nog ringa henne och berätta att jag antagligen löst mysteriet med skivan. Det borde vara skönt för henne att veta, om hon varit orolig och så menar jag.
Hej då.