Can your pussy do the dog?

Det var förut när jag petade i maten som tillagats utan passion och kärlek, surade över borttappat läppcerat och att mössjäveln hade glömts på bussen som sms:et med texten ”Fan, Lux Interior är död” kom. Jag började väsa könsord och blängde ännu mer mot Maud Olofsson som fåraktigt bräkte om kärnkraft och påskyndade det här landets undergång ännu mer där inuti tv-apparaten.

Lux Interior sjöng i The Cramps, förmodligen världens bästa band. Alla kategorier. I drygt tolv år har de berikat mitt liv. Glada dagar har blivit ännu gladare. Grådassiga fittdagar har blivit uthärdliga. Det är fint. Det är så det ska vara. Att Lux har kastat in handduken är väl egentligen inget som kommer påverka mitt liv markant. Jag kände inte honom, han kände inte mig. Så därför tänker jag inte sitta och lipa resten av kvällen. Att gråta för gråtandets skull är ingen konst jag bemästrar speciellt bra så därför ger jag fan i att ens försöka. Som sagt, vi kände inte varandra. Men han tog på mig en gång. Det var på Paradiso i Amsterdam och jag och Varulven stod längst fram vid scenen med en handfull gin & tonics var och tittade med jämna mellanrum upp under kjolen på Poison Ivy. Det var spännande, och en jävla bra konsert. Under spelningen tog Lux på mitt huvud. Rufsade runt lite. Jag tolkade situationen som att han tyckte jag var en cool kille, någon att räkna med. Att Varulven är av en annan åsikt spelar ingen roll. Han får inte komma till tals här ändå.
Nu ska jag ta en öl och pilla i vinylbacken.

"Like baby needs mom

Like Suzy needs Dick

This baby needs some new kind of kick"