As I sat sadly by her side

Minnet är bra men kort. Så brukar kvinnan som utger sig för att vara min moder säga. Idag gjorde jag comeback på Samhall och insåg att detta stämmer in även på mig. Att minnet är kort alltså. Det verkar ha gått i arv och därför tänker jag inte göra några efterforskningar för att bevisa motsatsen om att kvinnan skulle vara min mor. På Samhall fick jag ansvar över två lastpallar som skulle plockas upp innan frukost. Ganska snart förstod jag att jag glömt var saker och ting hade sin plats. Visserligen hade jag kunnat fråga någon med koll, men jag kände liksom inte för att konversera eller vara effektiv. Så därför lommade jag omkring mellan hyllorna och letade. Efter ett tag tröttnade jag på min ineffektiva insats. Mitt tålamod är bra men kort. Men bad någon om hjälp gjorde jag inte. Istället placerade jag varorna lite på måfå i hyllorna. Där det fanns plats och passade rent estetiskt. Röda och svarta förpackningar gjorde sig bra ihop tyckte jag. Oavsett storlek eller innehåll. Det fjäskas alldeles för mycket för kunderna i dagens samhälle, tänkte jag. Det är skyltar och montrar och pilar och helvete som guidar. Utmaningen för kunderna är som bortblåst. Det borde påminna mer om ett orienteringspass att handla. Det ska vara en utmaning att hitta de varor man vill ha. Att nå fram till kassan med inköpslistan avbockad ska vara en belöning. Förmodligen en idé att föra vidare till koncernledningen. För övrigt verkar orientering vara en bra sport. Lunka omkring ensam i en skogsdunge med en kartjävel i handen och eventuellt en pannlampa och bara vara. Äta blåbär och kanske hitta dumpad pornografi att ta en välbehövlig paus med.

Sedan hamnade jag i en diskussion med en kund om något helt annat. Han tyckte att han hade rätt. Det hade han fan inte. Det är en myt att de alltid har det. Kundjävlarna.
– Jag tycker att du borde leta efter ett annat jobb, sa han innan han gick.
– Det har du fullständigt rätt i, sa jag.
Jag tycker att det är ett fint tecken på god kundkontakt att man är överens innan man skiljs åt.

Efter det okynnesbläddrade jag i kvällstidningarna. Det var väldigt mycket skriverier om den där förlovningen. Nu kan man ju tycka vad fan man vill om monarki, men det är som det är i dagsläget. Ska vi dock ha ett förlegat statsskick så ska vi ha det fullt ut. Den där familjen ska vara blåblodig och odödlig. Att Kreti och Pleti börjar nästla sig in känns olustigt. När jag började tänka på det där så blev jag irriterad. Kan han så kan jag, tänkte jag.

Att börja uppvakta Victoria är väl inte ett speciellt bra drag rent taktiskt. Kanske vänta en månad i alla fall. Carl Philips sexuella läggning har jag inte koll på. Men jag vet att han har ett intresse för motorer. Det har jag läst. Och har han ett motorintresse så gillar han nog sällskapet av andra män och det borde därför inte vara helt omöjligt att han är bög. Passionen för bilar och skit skulle jag få vänja honom av vid. Låt oss börja smeka vinylskivor istället, skulle jag säga. Problemet är dock att Göran Hägglund och hans lärljungar förmodligen skulle motsätta sig allt. Onormalt skulle de säga och trycka sagoboken varmt om hjärtat. Därför ger jag fan i Calle.

Kvar då är lillflickan Madeleine. Jag skulle kunna ta ett lån, på säg etthundrafemtiotusen kronor, och köpa ut maskfodret till pojkvän från hela verksamheten. Det borde inte gnällas över det från något håll. Efter ett tag skulle nog Madeleine uppskatta mig. Och vi skulle kunna äta middag med Lussan Gottlieb. Hindret skulle väl vara att få svärföräldrarnas gunst. Hans Majestät Konungen och Drottning Silvia verkar vara lite svårflirtade. Men jag skulle kunna plocka fram mina sociala färdigheter vid första mötet med Hasse och Sillis och nämna vissa saker som vi kan ha gemensamt. Nice till exempel. Det är inte Saint Tropez. Men ändå vid samma kustremsa, så nästan. Jävla fint att få fem vinare under hundralappen som man kan avnjuta till en billig baguette vid havet, skulle jag kunna säga till Hasse och ge honom en armbåge i sidan lite sådär menande och grabbigt. Skulle också kunna nämna för Sillis att jag varit vid Alma-tunneln i Paris där Lady Di strök med. Det borde vara en gemensam beröringspunkt. Jag skulle inte nämna för Hasse att scoutrörelsen verkar bestå av ett gäng jävla mesar eller att jag tycker att jakt är för kärringar. Han har säkert tröttnat på att höra om dystleksin så det skulle jag också undvika. Är man inte fulländad själv så ska man inte angripa andra människors svagheter. Svärföräldrarna borde i slutändan inte vara något problem.

Madeleine och jag skulle nog flytta till en herrgård eller liknande. Till en början skulle allt vara frid och fröjd. Men efter några veckor skulle nog hennes förflutna hinna ikapp henne. Jag har minsann läst Snabba cash så jag vet hur det går till i Stockholm. Det är knark och dåligheter överallt. Hon skulle försvinna mitt i nätterna och jag skulle vanka av och an i oro i västra flygeln. Att ringa Hasse och Sillis skulle vara otänkbart eftersom de då skulle tycka att jag inte var ansvarstagande nog för deras dotter. I gryningen skulle hon komma tillbaka. Stå i farstun med genomvått nattlinne och blåfrusna läppar och skakandes kropp. Jag skulle undra vart hon varit hela natten och hon skulle nog svara att hon varit och sjungit för blåvalarna vid havet. Okej, en psykos, skulle jag tänka. Men inte brusa upp. I ett sådant läge gäller det nog att vara förstående och omtänksam. Istället skulle jag bada henne och sedan torka henne och ge henne något varmt att dricka och kanske något att äta och klappa hennes kind och visa omtanke och säga att allt kommer bli bra och sedan bädda ner henne och sitta vid hennes sida tills hon somnade.

Men det där skulle väl bli vanligt förekommande. Varje natt skulle hon lämna sängen i ett hypnosliknande tillstånd som en vålnad för att sjunga för blåvalarna och jag skulle inte kunna stoppa henne eftersom hon kanske har grundläggande fysik som en oxe. Och all denna oro skulle tära på mig. Det skulle den. I sinom tid skulle jag inte orka med allt längre. MEN FÖR HELVETE MÄNNISKA, DET ÄR FEMTON MIL TILL ÖSTERSJÖN OCH DÄR FINNS FÖR FAN INGA BLÅVALAR, DET DU GÅR TILL ÄR ETT VATTENFYLLT DIKE SOM PÅ SOM HÖJD INNEHÅLLER NÅGRA JÄVLA GRODYNGEL, skulle jag desperat skrika och ruska om henne för att få henne att förstå.

Sedan skulle jag vara tvungen att skamset lämna tillbaks och reklamera henne till Hasse och Sillis. Och konstatera att man nog är tvungen att vara blåblodig och odödlig för att orka med sånt där.

När jag kommit fram till den slutsatsen var det dags att gå hem. Fötterna värkte och det kändes orimligt att sikta uppåt.