Something´s gotten hold of my heart

Jag tror att jag föddes ängslig. Ett ängsligt och osäkert barn var jag i alla fall. Markerade revir i både byxa och säng tills för något år sedan. Min mor närde mig med bröstmjölk alltför länge. Jag kom ganska tidigt fysiskt i puberteten, men mitt psyke har dessvärre inte utvecklats något nämnvärt sedan 4-5 års åldern. Tyvärr. Under min barndom hade jag varken leksaker eller vänner. Eller ja, jag lekte med kolbitar som ramlade ur fars jutesäck när han kom hem från gruvan i skymningen. Men jag var tvungen att gömma dem ty kolbitar var fars och familjens levebröd. När man uppfostras under vissa omständigheter börjar ens sinne förvridas och låtsasvänner skapas. Jag hade mina. Alfons hade Molgan. Barnen i Bullerbyn hade en killing eller nått. De där jävla barnen i Bullerbyn hade i alla fall varandra.
En av mina vänner som aldrig funnits på riktigt men som ändå fortfarande hänger med är Kung Salamander. Kung Salamander är förstås som alla andra salamandrar ett ganska litet groddjur som äter mygglarver och andra insekter. Det som skiljer Kung Salamander från andra salamandrar är att han har en kungakrona och spira. Kronan är av aluminium. Den fick jag bygga, för Kung Salamanders nacke är inte så stark så att den klarar guld. Men jag har målat den med guldfärg så Kung Salamander fattar ändå inget. ”24 karat 24 karat” hojtar han så fort kronan kommer på tal. Spiran är av koppartråd. Jag brukar förklara för honom att koppar är bättre än guld för det är dyrt som fan. Så spiran vakar han över dag och natt.
Kung Salamander och jag umgås väl som folk gör mest. Dricker öl ibland, kollar en rulle då och då, kanske en tysk p-våffla med ibland, käkar snabbmat, fikar. Ja, bara hänger liksom. Idag dansade vi till Erasure framför spegeln i hallen och kände oss bögiga. Men vi tycker båda att Erasure har gjort några riktiga jävla guldkorn så det känns som om det kvittar. Ingen av oss för utlopp för vår sexualitet ändå. Så låt folk tro vad dom tror.
Ibland låter vi Krabban Gunnarsson vara med. Krabban Gunnarsson är precis som det låter en krabba. Inte en sån där fin och dyr krabba som folk vill äta, utan mer en sorglig liten jävel från västkusten som barn lockar upp på land med musselkött och klädnypor för att sedan titta på. Eller plåga. Det som är bra med Krabban Gunnarsson är att han är yngre än mig och Kung Salamander och därmed underlägsen. Det råder total hierarki och pennalism när Krabban Gunnarsson är med. Han får laga mat och servera oss. ”Knipsa inte av bratwursten med klorna ditt jävla missfoster” skriker vi kör åt honom när han sliter i köket.
Eller ”Det är för mycket kryddor i köttgrytan ditt äckel, nu får du arslet piskat med brännässlor!” Alltså vi menar egentligen inget illa, men både jag och Kung Salamander har hela livet blivit så jävla kuvade att vi nu måste få…
...
...
...

Borde inte jag göra någonting vettigare än det här? Typ trycka i sig en karta Stesolid och somna in. Fan.