Stapplar mot ljuset. Lutar sig mot fönsterkarmen.
Tar sig dramatiskt för pannan. Tittar med tårfyllda ögon mot himlen i allmänhet och mot Gud i synnerhet.
Viskar med svag stämma, nästintill ohörbart:
-Jag förstår att du inte kan älska mig då jag endast har förmodad klamydia, ett brustet hjärta och en själ full av asbest att erbjuda!
Sjunker ihop likt ett ryggradslöst djur.
Död.
Dränkt i syndaflod.
I Tv4 savar Malou på dansgolvet.
Sverige jublar igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Aldrig. Vem har sagt det?
Fan, jag blåser bort. Save me!
Hm... Maybe baby är det någon svartsjuk man som listat ut mitt lösenord?
BONJOUR mon ami! Ska du sticka till Paris, spontanläsa Baudelaire och förlusta dig i diverse flyktdrycker? Det låter ju bra. Jag kan ju av egen erfarenhet säga att det är lika dyrt/billigt som Sverige. Akta dig för det starka kaffet och kvarteren kring Moulin Rouge om natten. Kram- en som vet.
Skicka en kommentar