World in my eyes pt.II

Här kommer fortsättningen på reseguiden. Del ett hittar ni här: http://waynenilsson.blogspot.com/2008/06/world-in-my-eyes.html
Och nej, det är fortfarande ingen som lärt mig att länka så där snyggt, så sluta gnäll, det är inte mitt fel.

Wayne Nilssons guide till en liten del av världen

Stockholm, Sverige: Stockholm är Sveriges huvudstad, vissa hävdar att det även skulle vara Skandinaviens huvudstad. Det är helt fel. Köpenhamn är rätt svar på den frågan. Stockholm är i alla fall jättestort och man måste akta sig för kanyler och hor i varje liten gränd. Det finns ett område som heter Södermalm, men vill man verka världsvan så säger man Söder. På Södermalm är alla konstnärer och har baskrar på sina huvuden. Stureplan är ett annat område. Där är alla rika och vackra och lyckliga. Alla svenskar som bor i övriga landet har som högsta önskan att en gång i livet också få vara en del av Stureplan, att få umgås med alla kändisar och rika människor som åstadkommit något värdefullt i sina liv och som genom media dyrkas likt gudar. När man fått dinera i samma lokal som Bionda, eller fått snorta kokain från Louise ”Lussan” Gottliebs stjärtskåra torde livet vara fullbordat. Förr var det bra om man kände en man som heter Fadde på Stureplan, men nu har Fadde blivit författare så det är bra om man känner någon annan.

Addis Abeba, Etiopien: Tja, vad finns att säga egentligen. Staden erbjuder en flygplats. På flyplatser dricker man öl och tittar på kvinnor för att dämpa tristessen. Det är dock inte värt ett besök av de orsakerna.

Allmänt om Kenya: I Kenya finns det en massa stammar, ungefär 40 stycken. Den största heter kikuju. Mer än så behöver man inte veta som glad amatör och vill du ha mer information så får du leta någon annanstans. Det vanligaste kollektiva transportmedlet i landet är minibussar, matatu. I en sådan får 14 personer plats, ofta är det dock fler. Hade man innan ankomst insekter och kryp som största oroskälla så ändrar man snabbt uppfattning när man tagit del av den kenyanska trafiken. Lite svårt att beskriva, men det ska gärna köras om i kurvor och är man en jävla mes som blir skitnödig när det går lite för fort på E4:an hemma i Sverige så är det lite jobbigt att åka taxi eller matatu. I Kenya talas det engelska och swahili, samt en massa andra språk i och för sig. Det är viktigt att kunna kommunicera i ett främmande land. Användbara ord och fraser på swahili:

Jambo – Hej
Karibu - Välkommen
Hapa – Här
Mzungu – Vit människa
Pole – Lugnt
Nk ze ara te poppy? – Vad tar ni för valpen där I fönstret?
Hakuna matata – Inga problem
Simba – Lejon
Ndizi mtoto vitabu – Det måste ha varit bananen jag åt förut som gör att jag skiter soppa nu

Nakuru, Kenya: Landets fjärde största stad och som första kontakt med landet kan det kännas lite rörigt med allt. Människor och bilar överallt, grusvägar och ljud. När man semestrar är det intressant att ta del av den lokala matkulturen, därför är ett besök på kinarestaurangen att rekommendera. Man kan också träffa på en pastor av en slump som skjutsar ut en till slummen. Där kan pastorn visa hus som brändes och platser där ett tjog människor halshöggs i samband med upploppen efter presidentvalet 2007. Sedan kan pastorn ta med en till barnhemmet han driver och man kan bli de första vita besökarna någonsin. En jävla upplevelse som i skrivna ord inte kommer till sin rätta. Man kan bli beskriven som ett mirakel och en gåva från Gud och som jantelagsdrabbad och icke troende svensk känns det lite underligt. Men att dra igång en debatt angående gubbfan i himlens vara eller icke vara är onödigt, kan han/hon/det fungera som en drivkraft så får det vara så.

Hells Gate, Kenya: En nationalpark. På vägen dit kan man vara nån decimeter från att frontalkrocka med en lastbil i matatun. Det rekommenderas inte. Bor gör man förslagsvis 5 km från parken i en stuga som är mysig. Där kan man hyra cyklar och titta på apor. När man cyklar från stugan till parken kan man få en fallande elledning över sig. Det rekommenderas inte heller. I Hells Gate finns bland annat giraffer, zebror, vildsvin, Sodas röv, flodhästar och de där som ser ut som rådjur. På vägen från Hells Gate tillbaka till Nakuru kan matatun man färdas i vara nån sekund från att ramma en paralyserad flicka som står mitt på vägen. Det är en upplevelse som inte heller rekommenderas. Magont har kommit för mindre.

Nairobi, Kenya: Enligt den konkurrerande guideboken som syftar lite på ensamhet så är Nairobi en av Afrikas farligaste städer. Farligheter är tråkiga så att hotellsupa efter solnedgången är en lösning. Eftersom det är vänstertrafik och allmänt kaosartad trafik så går huvudet som en jävla propeller när en gata ska korsas. Det finns en väldigt bra italiensk restaurang. Återigen – att ta del av lokal matkultur är viktigt. I övrigt är staden inget som hängs högst i julgranen.

Masai Mara, Kenya: En fin jävla nationalpark som när den övergår till Tanzania heter Serengeti. Där finns bland annat giraffer, zebror, gnuer, Sodas röv, lejon, elefanter, krokodiler, flodhästar, schakaler, leoparder att beskåda. Det finns också en massa fina fåglar, man borde kanske sluta håna ornitologer? När man tröttnat på att glo på djur kan man utnämna dagens hatobjekt bland turisterna som finns i de andra safaribilarna. Första dagen kan det bli en engelsk gubbe, med motiveringen ”fan va den jävla fittan blänger på oss!”. Andra dagen kan det bli en snubbe som påminner om kriminell idiot hemifrån. Man kan bo i en tältstuga där elen stängs av vid tiotiden. Då kan man mysa till det med stearinljus när det dricks öl utanför stugan. Dock så kan ljuskällan bli attackerad av flygfän som dyker som kamikazepiloter. Då får ljuset blåsas ut men eftersom det fortfarande finns öl som ska drickas och cigaretter som ska rökas så ska man prompt sitta kvar i kolmörkret. På vägen från Masai Mara till Nairobi kan någon i ens resesällskap bli sjuk i malaria. Ironiskt nog ska det gärna vara den som sovit med kroppsstrumpa och myggmedel och inte druckit öl oskyddad efter mörkrets inbrott.

Lamu, Kenya: En ö och stad med samma namn 25 minuters flygresa från Malindi. Saknar bilvägar så transportmedlet är åsnor och båt. Jävligt skönt. Det är islam som dominerar och minareten känns i början lite spännande och exotisk. Men efter några dagar tröttnar man lätt på att vakna till ett jävla gapande. Åker man till Lamu vid rätt tillfälle så kan man få vara med om en kulturfestival. Det är trevligt. Helt nöjd är dock onödigt att vara, så gnällande över att det saknas öltält och langosvagnar är välkommet. Att hyra ett trevåningshus med takterrass för 130 SEK per natt och skalle är en fin idé. Se för fan också till att husets skötare är en mästare på att koka till häxbrygd på löv och bark som botar malaria och magont. Ge honom en slant för besväret och det allmänt fina bemötandet, det är en trevlig gest. Man kan också hyra en liten träbåt, en så kallad dhow, för en heldag med snorklande och badande och färsk fisk som tillagas på plats. Badandet är bra, snorklandet kan man önska mer av. För helhetsupplevelsen är det också mycket viktigt att besättningen, och då särskilt kaptenen, röker mycket gräs under resan. Det kan vara okej om de tuggar khat också, men helst gräs.

Sedan är det dags att åka hem. Att flyga är både tråkigt och farligt, och resan blir inte bättre av att det spelas Bon Jovi, Red Hot Chili Peppers och Bruce Springsteen i planets musiksystem. Försök föra en dialog om hur överskattad den där jävla Springsteen är. Men räkna inte med alltför mycket respons från den skelögde femårige indiske pojken som sitter intill dig. Spendera tid med att pilla bort flagnad hud och tänk på dina fina souvenirer du köpt: tre paket cigaretter och en t-shirt med det lokala ölbryggeriets logotyp. Det är också fint att ha med sig minnesbilder av de afrikanska kvinnornas vackra ögon. Ögon som kombineras av vemod och stolthet och som värmer på väg mot ett land som domineras av psykisk och fysisk kyla. Ett land där endast stereon välkomnar din ankomst och där allt var bättre förr.