Movin´ on up

Och Herman Hesse avslutar Stäppvargen på följande vis:
“En gång skulle jag bättre kunna spela med figurerna. En gång skulle jag lära mig skratta. Pablo väntade på mig. Mozart väntade på mig.”

Jag har inga figurer att spela med.
Ingen Pablo väntar på mig.
Ingen Mozart väntar på mig.
Men jag kanske kan jag lära mig skratta.

Och då menar jag inte att jag ska en sån där skrattkurs, det verkar bedrövligt märkligt tycker jag. Då vandrar jag hellre genom livet i dysterhet.

Men det verkar ha löst sig på bostadsfronten, vilket visserligen inte får mig att gapskratta, men det känns skönt. En fin lägenhet är det, en vindsvåning. Jag har länge romantiserat vindsvåningar. Men då ligger de oftast på någon pittoresk bakgata någonstans i Centraleuropa och i vindsvåningen finns det en mörkhårig kvinna som spelar något instrument för mig naken och pratar med konstig brytning. Hon spelar antingen piano eller något med stråke. Inget blåsinstrument dock, jag gillar inte blåsinstrument, och det är ingen jävla Dana Dragomir jag letar efter. Hon får blåsa saliv i sin panflöjt för någon annan.

Med till min nya lägenhet tar jag mitt krucifix och placerar det på någon central plats på väggen. Att jag har ett krucifix har ingenting med religion att göra, och förutom att det är fint så fungerar det som en liten påminnelse om att det alltid finns någon jävel som har det värre än en själv. Det kan inte ha varit roligt för den skäggige oäktingen att få spikar genom händer och fötter. Då var det minsann ingen som ville tvätta honom längre. Stackaren.
Krucifixet köpte jag i Bulgarien för en väldans massa år sedan.
Åh, vilket genuint och gediget handarbete tänkte jag och såg framför mig hur en liten urslavisk farbror med krum rygg och mustasch snidat krucifixet som en hyllning till Gud men att ekonomin senare försämrats för honom så han valde att sälja det istället för att sälja sin dotter som var det andra alternativet. Senare när jag nyktrat till upptäckte jag att det var gjort av gips eller liknande, massproducerat skit. Men det är fint ändå, därför behåller jag Jesus.

Tar även med skyltdockan. Att jag har en skyldocka har ingenting sex att göra, det vill jag att ni ska veta. Visst, jag har väl varit där och pillat ibland och fasta bröst har hon, lite hårda kanske, men mest fungerar hon som sällskap. Det är skönt att ha någon att prata med ibland.
Nu ska jag diska och nyttja nikotin och planera.
Det är viktigt att planera.
Hej då.