När vi satt på den där mediokra tavernan så tittade jag henne i ögonen och frågade med mjuk röst om det verkligen ska vara klumpar i en fis, och då sa hon nej att det trodde hon inte, och då sa jag att jag var tvungen att gå hem. Det ärligaste vore väl att ha sagt att det nog inte skulle ha funkat mellan oss, men sådana samtal är ju jobbiga. Att prata känslor är jobbigt.
Hellre rakryggat ljuga än illa fäkta som det så sant heter.
Gonatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Din inläggstitel viskar om en bra musiksmak... och så skriver du jävligt roligt!
Skicka en kommentar