Melt!

Jag är återigen döende, det vill säga förkyld. I mitt huvud där vanligtvis finns en liten hjärna så finns nu bara snor. Frågan är om det skulle bli någon större skillnad om hjärnan byttes ut mot snor permanent. Förmodligen inte. Något har även bosatt sig i min hals och det gör ont när jag sväljer. Kanske är det Karius och Baktus som flyttat en våning ner. Jävla tandtroll. Men mest sannolikt är nog att en liten illasinnad moderatjävel slagit läger där inne. Allt för att dränera min kropp på energi. Ja fy fan. Döden är i trapphuset. Den fittan.

Det enda som håller mig vid liv är tankarna på Siouxsie Sioux och vår framtid tillsammans. Denna underbart vackra gudagåva. Allt kommer att bli väldigt bra mellan mig och Siouxsie. Jag misstänker att vi bosätter oss i England, kanske i London, men även landsbygden funkar. Bara det finns en genuin pub i närheten. Och om vi skulle bosätta oss på landet så är det ändå lördag hela veckan med Siouxsie, inte i den mening att det ska festas för jämnan utan mer att det aldrig infinner sig någon tisdagstristess med henne. Jag hoppas att hon gillar fotboll. Vi älskar ofta, kanske knullar ibland, mest oftast älskar vi. Det är bra att hon fyllt 50 så att det inte blir en massa tjat om kottar som ska avlas. Kanske nämner hon någon gång att det skulle vara fint om vi kunde göra ett kärleksbarn tillsammans, men då smeker jag hennes kind och säger att vi ju har det så bra ändå. Och det förstår hon givetvis.

Men det är ju givetvis lite drama också. Hennes före detta make, Budgie, sitter i deras gamla hus i Frankrike och surar. Han hör av sig väldigt ofta vilket skapar en viss irritation mellan mig och Siouxsie, det tär liksom. Men jag är innerst inne säker på vår kärlek och säger till henne “Go to France, and do what you have to”. Hon blir imponerad över att jag är så mogen och storsint, mycket mer mogen och storsint än vad Budgie någonsin var, säger hon. Det blir några dagar med viss nervositet när hon är i Frankrike och jag är på puben (och är jag inte på puben så är jag i vårt fina hem och knallar omkring i morgonrock och dricker gin och tonic), men sedan kommer hon hem och förklarar att Budgie aldrig mer kommer att störa oss. Och efter det finns inga problem som helst kvar i världen. Inte för oss i alla fall, de andra skiter väl vi i!
Ja, fy fan, det blir nog bra det här.