Dr. Fucker

Jag var lite ängslig idag när jag satt i väntrummet. Sjukhus är obehagliga byggnader, dit kommer människor som är sjuka, no one here gets out alive viskade jag tyst för mig själv. Sedan ändrade jag mig. Vissa människor kommer ut levande och friska från sjukhus, och det är ju bra, men många kommer dit för att dö, och det är ju trist. För döden, det ludret, är ju oftast ovälkommen och trist. Och väntrum är trista, med sina neutrala väggar och sina neutrala möbler och tummade exemplar av tidningar som i alla fall inte jag vågar bläddra i.

Men när jag satt där i väntrummet i sällskap av två rullstolsbundna kvinnor som suckade tungt så försökte jag ändå se lite positivt på tillvaron. Det var ju bara en läkare jag skulle träffa för ett jävla bråkigt knä. Det kunde ha varit värre. Det hade kunnat vara clownen Manne som väntade på mig i ett rum, eller Lassie. Varför det skulle ha varit skrämmande att möta clownen Manne i ett undersökningsrum tycker jag inte behöver motiveras. Men att möta Lassie, den kloka byrackan, hade varit jobbigt därför att hundar har väl ur ren hygiensynpunkt ingenting att göra på ett sjukhus och då hade jag varit tvungen att leta upp en vaktmästare och förklara att det var en hund i undersökningsrummet. Och då hade kanske vaktmästaren tagit med sig ett nät för att fånga in hunden. Men självklart skulle Lassie redan ha smitit, han/hon är ju så smart, och jag skulle framstå som en sinnessjuk idiot och blivit deporterad till psyket ögonblickligen.

Så tanken på att det var en läkare och ingen skabbig jycke eller en vuxen man med smink och en förkärlek till barn som väntade gjorde mig på bättre humör. Jag blev nästan lite kaxig och fientligt inställd till läkaren faktiskt. Det var ju trots allt samma läkare som i våras ville förbjuda mig att tågluffa. Och då sa jag visserligen själv till honom att jag nog inte skulle göra det heller. Men det gjorde jag ändå. Det var slugt gjort av mig. Och i efterhand gjorde jag självklart rätt. Att lite rödvinspackad skvalpa omkring i Côte d'Azur som en handikappad säl gjorde nog bättre för rehabiliteringen än att sitta på en ingrodd motionscykel på ett gym som är så jävla familjärt att det framstår som en sekt.
Och skulle läkaren nu börja yra om en operation som skulle äventyra min resa till Afrika i november skulle jag säga ifrån på skarpen. Ja jävlar, det skulle jag.

Så, oerhört adrenalinstinn steg jag efter 20 minuters väntan in rummet. Och det blev ett jävla antiklimax. Han sa inget speciellt, noterade inte ens att jag matchade kalsongerna med tröjan, han bara bände och vred lite på knät och sen sa han att verkade bra och att jag kunde gå därifrån. Det hela var över på tre minuter.
Va fan?
Jag försökte få honom att byta plåstret som skyddar skavsåret på högerfoten, jag hade ju faktiskt betalat 250kr och tre minuters undersökning kändes inte riktigt som valuta för pengarna. Men han hade ”viktigare saker för sig”.
Idiot.
Det var visserligen skönt att få höra att allt var som det skulle och att jag slipper åka dit igen, men jag var ändå sur när jag stack därifrån. På vägen hem köpte jag en skiva med Chicks on Speed som en liten present till mig själv efter en hård dag. Den är ok och allt känns bättre, men inte fan är det bra.