Love is colder than death

Frusna män söker kärlek. Ännu ett tv-program med förtäckt koppleriverksamhet. Jag har inte sett programmet, men avfärdar det ändå som skit. Det är av mina främsta egenskaper som människa, att förkasta saker utan att egentligen inte veta någonting om det.
Och de där frusna männen får väl skylla sig själva om de bor i norrland och är ensamma. De har ju sina skotrar i alla fall. Alltid något. Det är inte synd om dem.
Och de där bönderna förstår jag mig inte på. Alltså, de har ju en hel bondgård att sköta. I mina ögon verkar det onödigt att skaffa ännu ett kreatur att utfodra och hålla rent efter.
Och de ensamma mammorna borde ha tänkt efter innan de särade på benen inför närmsta karl i den desperata jakten på kärleksbarn. Tro på fan att ingen vill ha en hängig kärring med tillhörande bonuspaket på ett par tre smutsiga barn.
Det är som sagt inte synd om någon av dem.
Men om mig är det synd, det är det nästan alltid, och att jag är singel är egentligen ett jävla mysterium. Jag som är en sån härlig och mysig kille. Nu har jag i alla fall en idé till en programserie inom samma genre som jag ska presentera för något produktionsbolag.
Arbetsnamnet är “Wayne Nilsson jagar fitta”.
Sätt mig på en finlandsfärja med en filmkamera i handen och ge mig fri tillgång till baren. Känns som ett väldigt bra upplägg som alla tjänar på. Låga kostnader för produktionsbolaget, jag får ligga (i alla fall åka färja och dricka sprit) och kvinnorna får sina fem minuter i strålkastarljuset och kan kanske hamna på Aftonbladets löp “Wayne kränkte mig - han sa att jag hade fula skor. Melody 23, om traumat på skräckfärjan”.
Ja fy fan, det blir nog bra det här.
Feel good-tv? Nej, förmodligen mest sorgligt och patetiskt och tittaren känner nog stark sekundärskam. Ingen större skillnad från utbudet annars med andra ord.
Nu ska jag maila runt lite för att se om intresse finns.