onsdag, februari 27, 2008

The positive aspect of negative thinking

Jag mötte den legendariska idag.
- Vilket sammanträffande, jag tänkte på dig häromdagen, sa hon. Kanske listade hon sina livs misstag när hon gjorde det. Tänkte på mig alltså. Fan vet. I vilket fall som helst så sa jag inte att jag tänker på henne varje dag.
Sedan berättade hon glatt att hon köpt hus.
– Alltså, inte bara jag, utan vi förstås, lade hon till.

VI? Vem fan är hon vi med?
Det svartnade för mina ögon, stället på min kropp där det en gång fanns ett lyckligt hjärta började värka utav bara helvete och bolagspåsen höll på att falla ur mitt krampaktiga grepp.
– Lösaktiga slampa, det har ju för fan bara gått drygt fyra och halvt år sedan vi gjorde slut! Hur fan kan du göra så här? Elaka hondjävul!
Så skrek jag...inte. Men jag ville.
Istället sa jag – Åh va kul för er.
Och gav henne en fånig klapp på armen. Sedan ljög jag igen när jag sa att jag var tvungen att dra för att jag var så jävla skitnödig. Det verkade inte som om hon ångrade sitt val av pojkvän/man/eller vad det nu är hon lierat sig med, när vi sa hej då.


Bedrövat vandrade jag genom en regnig fittstad med horder av rövhål på gatorna. Idioter, muttrade jag när jag gled in i en skivbutik med ambitionen att shoppa bort vemodet. Jag blev på lite bättre humör när jag fick bläddra i några skivbackar. Hemtrevligt. Ända tills gubbjäveln bakom disken bytte musik och "Love hurts" kom igång.
Jag blängde bort mot kassan men gubbfan fattade inte vinken. Det såg till och med ut som om han nynnade med till skräpet. "Love hurts, ooh ooh love hurts ooh ooh love hurts ooh ooh..."
Jag tröttnade på att försöka köpa mig lycklig, och den där tolvan med Gravediggaz fick vänta. På vägen ut väste jag åt russinet.
– Du gör det här bara för att jävlas, eller hur?
– Vad menar du?
– Sluta spela dum, du är en genuint ond man. Förmodligen en reinkarnation av Hitler.

Sedan sprang jag hela vägen hem. Där lade jag mig på sängen med målet att somna in för alltid. Jag slutade andas och såg självklart livet passera revy.
Men eftersom jag är en jävla sopa utan karaktär så lyckades jag hålla andan i cirka 16 sekunder. Visserligen längre än mina genomsnittliga samlag, men det räcker tydligen inte för att dö.
Och det känns i efterhand ganska skönt.
Man uppskattar verkligen livet efter en nära döden-upplevelse.

1 kommentar:

Anonym sa...

Här är ett gäng som säkert kan få dig på andra tankar. Ansök om medlemskap redan idag!

http://www.ssb-rdf.org/