God's own medicine

Sådär ja, förutom att det varit Kanelbullens dag idag, som bidrog till en sinnesslött lång kö på Pressbyrån när det pinfärska snuset skulle inhandlas, har även världens viktigaste vecka inletts, Nobelveckan.

Under måndagen meddelades pristagaren i medicin. Det blev som jag hade förväntat Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

1-0 till mig mot resten av världen.

1968 drog Robert ”Robban” Edwards tillsammans med sin sidekick Patrick ”The good old Pat” Steptoe (inte Cameltoe) i gång det slutliga arbetet med att utveckla metoder att befrukta ägg utanför kroppen.

Eftersom jag behandlade Edwards arbete i min doktorsavhandling vid The university of Oxford orkar jag inte riktigt gå in på vad han gjorde mer, det kan ni läsa om i tidningen imorgon, eller på internet kanske. Men nu är Robban genom sitt arbete indirekt pappa till mer än fyra miljoner barn. Lite som Gud, och det har han nu i alla fall fått pris för.

Det finns dock ett problem, och det är att alla inte vet vem Robert Edwards är. Det är bara jag, som läst en kvällstidningsupplaga på internet, och folk med glasögon som forskar och gillar mikroskop som känner till Edwards.

Nobelkommittén är alldeles för elitistisk och snäv när det gäller pristagarna. De har inte fattat att det finns pengar att tjäna om underhållningsvärdet höjs.

Verklighetens folk kan inte relatera.

När ska den lillgamle fetknoppen Karlsson på taket få upprättelse för sin Kuckelimuckmedicin?

När ska jag, Wayne Nilsson, få en dunk i ryggen för att ha upplyst världen om att tampongstorleken har med blodflöde att göra och inte slidmynningens omkrets?

För att engagera verklighetens folk till nästa år anser jag att en popularisering bland pristagarna behöver göras. Det ultimata vore om TV4 kunde fixa rättigheterna till middagen där i december och flytta över skiten till Globen och låta Peter Jihde och Carolina Gynning leda kvällen och så kan The Wahlgren family köra ett färgsprakande potpurri av egna låtar.

Mina tre förhandsfavoriter inför medicinpriset 2011 är:

– Dr. Åsa. Genom sin kroppsmålning för några år sedan fick hon män, och kvinnor (jag är hbtq-medveten) i alla åldrar intresserade av anatomi i allmänhet och sin egen tillfredställelse i synnerhet.

– Medicinbollen. Plint, ribbstol, stång, räcke, list, romerska ringar, whatever. Inget redskap har inom den svenska skolgymnastiken kunnat bidra mer till jantelagen än medicinbollen. Ingen jävel kunde skjuta i krysset, ingen jävel kunde dra en cool frispark, ingen jävel kunde smasha, ingen jävel kunde dra en trepoängare från halva planen, ingen jävel kunde kuta in i tjejernas omklädningsrum och yra om en bortglömd klocka. Medicinbollen gjorde alla till likar.

– Doktorn kan komma (The flying doctors). Tv-serie som man som nioåring satt klistrad framför 1990. Dels för att man fick vara uppe efter kl. 19.00 och dels för att det delades på butelj med läsk eftersom det var lördag. Sen sprang man runt innan läggdags och försökte säga ”Victor Charlie Charlie” med sprakande röst. Idolerna var den långhårige killen, eftersom han hade långt hår, och den blonda tjejen, eftersom hon var en kåtslyna. Att hon var en kåtslyna visste man dock inte vid den tiden. Och det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion.

Varsågoda för tipsen. Place your bets folks!