All murder, all guts VI

Här kommer sjätte och sista delen av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här. Och del tre här. Del fyra här. Och den femte här.

Nu ska jag sitta och rulla tummarna och vänta på Nobelpriset i litteratur eller nåt. Augustpriset funkar också. Men det enda priset blir nog lågpriset på en eventuell utskriven kopia. Ha en god helg.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:

Roland Scarlatti skulle stå på den väl upplysta parkeringen för att möta mördaren. Istället stod han i mörkret bakom en container vid Domus och lurpassade. Glöden från hans John Silver utan filter, filtercigaretter var bara för bögar och kvinnfolk, och de stela gula fläckarna under armarna på hans skjorta utgjorde de enda ljuskällorna.

Hjärtat slog fortare och fortare, adrenalinet pumpade runt i hela kroppen. Snart skulle det ske, snart skulle han övermanna mördaren och bli kvinnornas gunstling på hela Hönö, kanske få en staty rest nere vid gästhamnen. Det var nu det gällde. Han skulle överraska mördaren som inte skulle ha en chans. Det gällde att alltid ligga ett steg före.

– Varför står du här och trycker bakom containern för? Vi skulle ju mötas på parkeringen!

Scarlatti vände sig reptilsnabbt om, höll på att sätta en dos samlad saliv i halsen av bara farten.

– Ja just det ja, så var det.

Scarlatti fimpade sin cigarett för att direkt tända en ny, sedan gick de bort mot parkeringen. Han synade mördaren vars utseende var alldagligt. Ljust hår, lite skäggstubb, medellängd, normalvikt.

– Har du något namn, eller presenterar du dig alltid som Mördaren när du ringer?

– Svarar du alltid med ditt telefonnummer gubbe? Mitt namn är i alla fall Janne Keskinen, jag är Lucy-Rose Anderssons make.

– Jaha, ja dig har vi alltid haft som huvudmisstänkt.

– Har ni inte alls det, det ringde någon med konstigt efternamn…

– Barczyk, det var Barczyk som ringde.

– Jaha, jaja, han frågade i alla fall bara om jag var ”en jävla turkjävel”. När jag sa nej fick jag till svar att jag i så fall var avskriven från alla mistankar.

– Det är så vi jobbar i svåra fall, snabbt och effektivt.

– Det är tydligt.

– Varför gjorde du det? Du är nästan helsvensk och hon var din fru, det känns inte logiskt.

– Det är inte lätt att vara fyrvaktare nuförtiden. Alla båtar har GPS och ekolod och lanternor och babord och styrbord. Min yrkesroll börjar bli överflödig. Jag lever under press och stress. Och Lucy-Rose var så jävla jobbig, det tärde på mig.

– På vilket sätt var hon jobbig?

– Lamporna i en fyr är väldigt starka, man får inte stå en meter framför dem och varje gång fråga om det är månen som bor i lamporna. Varje kväll fick jag släpa bort henne från fyrlamporna. Och till slut tröttnade jag, jag skulle inte orka med att ta hand om ett blindstyre heller.

– Så då dräpte du henne?

– Ja, jag sa till henne att Vero Moda smällt upp ett marknadsstånd nere på Östra udden och hade kvällsrea, att hon kunde gå dit och hitta nåt plagg att blogga om eller ha på sig vid nästa möte med Rotary. Sen smög jag efter, jag hörde henne ropa ”Verooo Moooda, var är du?”. Då blåste jag av två skott med min Mauser i ansiktet på henne. Sen började jag bearbeta armen...

– Du, kan du ta detaljerna med Hönöbladet istället så kan jag läsa en sammanfattning där?

– Okej. Ska du ta mig till häktet nu?

– Nej, jag har druckit alldeles för lite, kör så jävla ryckigt nykter. Och det blir för dyrt att ringa in en bil nu, obekväm arbetstid du vet. Vi plockar in dig nästa vecka eller nåt.

Scarlatti kände sig tom när han vandrade ner mot bukten. En vind full av vemod och sorg drog in från havet och omslöt honom när han satte sig på stranden. Jeansshortsen skar in i ljumskarna.

Vilket jävla antiklimax, tänkte han, här har man förväntat sig en rafflande och spännande avslutning på ett mordfall med eventuellt lite våld, och så blir det bara ett enkelt samtal på en parkeringsplats. Inget hjältedåd. Ingen nackbrytning på en mördare.

Och att det borgerliga kommunalrådet nekat ett ensamkommande flyktingbarn till ön hade inte gjort samhället fritt från kriminalitet, i september skulle det röstas på Sverigedemokraterna, det var en säker sak. De skulle råda bot på allt.

Han tänkte på Clemensson. Det störde honom att halva Bohuslän förmodligen hade fått styra in med sina skepp i hennes kärleksvik och resa segel. Men hans lilla roddbåt nekades inträde. Varför? Jävla luder. Det kommande ligget i kopieringsrummet på julfesten kändes avlägset, mycket avlägset.

Scarlatti drog en djup suck och längtade till Thailand, där kvinnorna visste sin plats.

Han blickade ut över havet som hade blivit aggressivt.

Nere vid vattenbrynet rörde sig något. Han fick titta ordentligt för att vara säker, jo det var något där nere.

Något ohyggligt.

Scarlatti kände sig liten, han kände sig rädd och ville springa. Men kroppen lydde honom inte, förlamad med benens skakningar som enda tecknet på liv satt han på stranden när den mörka och jättelika silhuetten närmade sig honom.

En meter skilde nu bara de två åt i bukten. Det fräste om gestalten, alger rann längs med benen, en sjöstjärna kröp på överkroppen.

– Skada mig, skaada mig inte, gnydde Scarlatti.

– Det ska jag inte.

Scarlatti vågade titta upp mot gestalten som drog av sig sin kapuschong och blottade ansiktet. Scarlatti gnuggade sina ögon. Det kunde inte vara sant, det kunde inte vara sant. Men jo, det var det.

Framför honom stod Tomas Brolin, VM-hjälten från 1994.

– TOMAS BROLIN!!? Vad gör du här?

– Jo, det var en snubbe som ringde och frågade om jag kunde ligga och lura i en bukt nån vecka sådär. Det var tydligen en relativt fiktiv handling och då behövdes nån som kunde komma in i berättelsen som själv, det är modernt att göra så. Paolo Roberto du vet.

– Oh fan, där ser man!

– Ja, men nu är jag trött och kall och hungrig. Kallsupar blir man varken mätt eller full på. Kan man äta nånstans i närheten?

– Ja, det ligger en taverna fem minuter bort. Man får en iskall Jägermeister och en Mariestad för 75 kr. Vi kan dricka oss märkbart berusade. Och så kan man beställa skirat smör i literkrus.

– Låter bra!

– Jag ska äta en pizza jag. En Frutti di mare med räkor och musslor och tonfisk, en riktig fittslickarpizza. Sen när vi blivit riktigt jävla packade tar jag upp polislegitimationen så får vi notan gratis. Som efterrätt spöar vi ägaren, en blatte, säkert bög också. Jävla rövryttare de där islamerna.

Tomas Brolin tittade på Scarlatti och skakade på huvudet.

– Roland, du behöver inte ha den där jargongen med mig, efter alla år inom elitfotbollen har jag tröttnat och känner mig numera trygg i min mansroll. Var inte rädd för världen längre Roland, du är med mig nu. Var inte rädd för dig själv.

Scarlatti tittade ner mot marken.

Efter en minuts tystnad tog han ett steg framåt och lutade sitt huvud mot Tomas Brolins bröst som lade sina armar runt Scarlattis kropp. Inuti Roland Scarlatti svallade åratal av förnekade känslor upp. Han kände något som tidigare bara kommit i nattliga drömmar. Han var inte längre rädd.

– Kom, låt oss gå till tavernan nu, viskade Tomas Brolin.

Deras händer förenades. Ett par händer på Hönö kramade om varandra. I tavernans fönster sken stearinljusen varmt.

Roland Scarlattis liv skulle äntligen börja.

Slut.