Shoot knife, strangle beat and crucify

Jag har feber. Som vanligt har jag värre feber än Raskolnikov. Dostojevskij borde ringt mig när han skrev den där boken så att han kunde få en ordentlig beskrivning av feberdimmor.

På grund av febern var jag nära att lägga det viktigaste redskapet jag äger i lådan med husgeråd och kläder som ska skänkas till barnen i Ukraina. Eller om de ska säljas till förmån för barnen där borta, det är nog mer rimligt, har svårt att se hur ett durkslag hjälper ett gatubarn i Kiev. Roar knappast lika mycket som en fotboll eller en stor bit hasch.

Det var i alla fall min kniv som jag nästan lade i lådan. Min fina och bästa kniv, de ukrainska barnen kan få mitt liv, men aldrig i helvete att de skulle få min kniv. Kniven har tänder eller taggar eller vad säger när man pratar kniv, och så har den ett blått handtag och köptes för tio år sedan i han den där gamla nazigubbens möbelbutik. Kan kanske kallas brödkniv.

I min lägenhet i Stockholm finns det en massa knivar, men det är sådana där med slät egg, vassa och otäcka. Jag tror att jag utvecklat en viss fobi för knivar i den stilen. Och så är det oftast silvriga handtag. Det är det säkert nån designer i Gamla stan som hittat på det där, för att alla utanför tullarna, verklighetens folk, ska bli helt till sig när det glimmar.

Nej, jag gillar inte de där knivarna som man kan filea en Belgian blue med på en kvart. Jag gillar inte det vassa, det otäcka, det som gärna slinter i ett lätt Parkinsonskadat handgrepp. Jag vill inte skära ihop min sallad. Jag vill såga min tomat och min gurka och min sallat.

Kniven har jag använt för att stycka en julgran också. Istället för att duktigt ta den till en miljöstation tog jag på mig en flanellskjorta, öppnade en folköl och sågade isär granfanskapet och slängde likdelarna i sopnedkastet. Mycket fiffigt. Mycket slugt.

Min kniv är med andra ord mycket bra, ett jävla multiverktyg helt enkelt. Årets julklapp till MacGyver.

Nu ska det flyttas och visas Fuck you-fingrar på Samhall och våldgästas bröllop.

Återkommer därför på måndag.

Hej då och så.

Ps – Jag tycker att det är bedrövligt att någon (läs Peachy) väljer att gifta sig 2010. Det är faktiskt Danne och Vickans år i år, himla respektlöst att försöka tävla om uppmärksamheten. Det kan det nog bli ett jävla gapande om i kyrkan på lördag.