Until death (us do part)

Tog en promenad förut. Genom regnet flanerade jag bland julstressade människor med håglösa blickar och stukad ekonomi. Kom till ett villaområde efter nån timme. I villaområden finns det garage och jag tänkte att när jag blir stor så ska jag också ha ett sådant. Det blev aldrig riktigt beslutat vad jag skulle ha i mitt garage. Eftersom intresse för bilar och hantverk saknas så är motorer och skräp och diverse verktyg uteslutet. Men affischer från herrtidningar och oljiga handdukar är ju kutym så det var jag inne på en sväng. Med en kvarts grubblande i bagaget kom jag dock fram till att det är bättre att jag överlåter mitt garage till någon annan som har bättre användning för det.

Efter det började jag återvända hemåt. Gick bland de där gamla stenhusen som någon duktig jävel smällde upp för ett par hundra år sedan. Tittade mot fönstren och romantiserade. Fastnade för en lägenhet med adventsljusstakar och stjärnor som spred varmt ljus. Inte särskilt konstigt i dessa tider egentligen, men det var något speciellt där. Och tankarna skenade iväg som vanligt. Innanför fönstren så bodde lyckan och doften av otvättade kön, vemod och förlorad kamp hade aldrig i helvete existerat i denna boning. Jag kände hur martyrskapet och den oacceptabla ensamheten kramade om mig och jag kände regnvattnet som letade sig in genom hålet i min ena sko. Jävla skor.

En kvinnogestalt visade sig i fönstret för att snabbt försvinna. Det är väl det sista julstöket som görs i god tid tänkte jag och att hennes man lagar söndagsmiddag och den välryktade hunden sover sött och de rena barnen tindrar med ögonen och Jesusbarnet ligger ombonat bland bomull i krubban med de tre vise männen av papier-maché tryggt vakandes och slutligen kom jag väl fram till att den totala lyckan frodades innanför de vackra fönstren. Och att jag ville vara med. Och att det var som på film eller i en Harlequinbok. Och hade det varit på film eller uppdiktat i en bok så hade någon vacker kommit och fattat tag i det miserabla helvetets hand som hängde i regnet på trottoaren och kysst dennes kind och viskat att allt kommer bli bra igen för att sedan gå hemåt mot den egna lyckan.

Men... men... det kom ingen sådan och jag hörde Jarvis Cockers röst från Happy Endings i mitt huvud ”Now the orchestra begins to make a sound. That goes round & round & round & round & round & round & round & round & round again. And we kiss to violins. Well some sad people might believe in that I guess but we know better don't we?” Och med det i tankarna så förändrades scenariot bakom fönstren. Varmt ljus från adventspynt är ingen indikator på lycka. Det var nog inte så roligt i den där lägenheten ändå.

Visst, förhållandet var passionerat och fint i början, men nu hålls det samman för barnens skull och hon är frigid och lider av vestibulit så sexlivet är ju knappast något att stoltsera med heller och byrackan har rabies och löper i tid och otid och den ena ungen har roat sig med att stoppa upp Jesusbarnet i röven så istället för söndagsmiddag blir det en kväll på akuten och den där middagen förresten som maken lagade var egentligen bara en torr Stinas Kyckling som vilken jävla klåpare som helst klarar av att tillreda.

Och med det i åtanke så gick jag hemåt och tänkte att ensam är stark och allt kanske inte är så illa ändå.