Adrenalin

Med oroliga steg tassade jag nedför trapporna. Ängslig inför vad som väntade och med ett nervöst sug i maggropen. Var jag för sent ute? Skulle allt gå käpprätt åt helvete nu? Jag kom ner till garaget. Med ett snabbare löpsteg än Carl Lewis på åttiotalet korsade jag det i rädsla för fläkten och eventuella våldsverkare. Jag hade nått mitt mål.
Och jag var där i tid.
Ingen hade hunnit boka tvättstugan på nyårsafton.
Åh, det kanske finns en Gud ändå!?
Hallejävlaluja.
Jag pillade dit lägenhetsnumret på den i mitt tycke avancerade bokningstavlan. Sedan sjönk jag ihop i hörnet, glädjetårarna föll hejdlöst och alla de starka känslorna förlöstes. Traditionen fortsätter. Gå runt och fira med sig själv och lyssna på vinylskivor och slippa skåla med människor man inte egentligen bryr sig om och istället kunna se fram emot att skåla med människor man bryr sig om en annan onsdag när allt inte är så förbannat skitnödigt.
Nu ska jag försöka få liv i det där som en gång var en blomma. Eller så besparar jag den lidandet och förpassar eländet direkt till soporna.