Take this job and shove it

Tenta igen om två veckor. Det är nog dags att söka ett jobb på heltid snart. Men då sitter man ju bara på möten hela dagarna och har en skjorta som skaver. Idag satt jag på möte i åtta timmar. Höll på att skita på mig tre gånger.

Inte för att jag blev skrämd utan mest för att magen var i ett dåligt skick.

Det magonda skyller jag på en indier som heter Vindaloo – han eller hon skulle bara vet att det redan första gången blir jobbigt att rusa ut ur mötesrummet i ett försök att söka förståelse genom en nickning mot mobilen och en menande blick mot Führern.

Det kvalificerade yrkeslivet är ett jävla falskspel, inte ens björna kan man motvilligt och ärligt göra utan dåligt samvete.

Jag vill nog ha ett fysiskt arbete egentligen. Flytta en hög med stenar från plats A till B. Fem dagar i veckan. Fan va skönt, se resultat direkt utan en massa utvärderingar och planer och annat skit från ledningsgrupper och folk med scarf som saknar verklighetsförankring.

Eller kommunalare av nåt slag kanske. Men då blir man väl en av de där fyra som står och glor med armarna i kors och väntar på att den femte som gräver gropjäveln ska bli klar.

Kratta löv tror jag på. Det är nog ganska gemytligt och rogivande och så kan man lyssna på radjå eller fågelsång eller fylleskrålet från alkisbänken. Men då måste det vara många löv som ska bort. Vad som är många löv är väl ganska relativt, men en bokskog om senhösten kan nog vara nåt att bita i (för er som bor i Borås är en bok inte bara en ihopsättning papper med figurer på som ni tvingades bokstavera er igenom på högstadiet, utan även ett träd).

Det måste som sagt vara mycket av någonting. Precis som med dammsugning för att det ska kännas intressant. Helst ska man ha så många dammråttor så att till och med Anticimex ryggar tillbaka vid en utryckning. Nu menar jag inte att man ska låta det bli så skitigt, lite hyfs har vi, men det är ju absolut trevligast att få suga loss då.

Konferensvärdinna.

Det kan vara ett yrke också. Det tror jag är ganska roligt och skulle passa mig bra. Jag är serviceinriktad och kan vara trevlig när det krävs och ställa fram stolar och bordsvatten och så där. Problemet är bara att folk överlag är idioter. Särskilt när de är på konferens eller kurs eller whatever.

Det viktigaste i hela världen för folk just då är fikat. Kaffet. Mackan. Sötslisket. Och det är precis det som gör folk till idioter.

Det spelar ingen roll om konferensen hålls i Skagen och deltagarna får se det där berömda jävla ljuset och bo flott och flådigt och lyssna på talare som Obama, Churchill, Martin Luther King och Madonna och sedan få mingla med Moder Teresa efteråt – visst fan är det ändå alltid nån liten kärring från Norrköping som ser ut som Karlsson på taket som ska gnälla på att det bara var en skinkskiva istället för två på mackan till eftermiddagskaffet och att det inte fanns socker i ströform utan bara i bit.

Det där kaffefikatjafset är nåt som övergår mitt klena förstånd. Det är så oerhört märkligt hur allt intresse kan läggas på det där istället för helheten.

Och som oftast har jag ingen slutsats. Men ändå. Gonatt.