Consider the birds

Idag är det första advent. Men det är inte så överdrivet spännande egentligen. Det är första advent varje år, det spelar ingen roll om det är roligt eller inte, det kommer ändå.

Men idag tänder många ett av fyra ljus för att vänta in julafton. Om vi väntar på Tomten som kommer med Coca Cola eller om det väntas på att få fira little baby Jesus födelse är lite oklart, det blir lite grumligare år för år det där tycker jag.

Man kan smälla upp en adventsstjärna i fönsterkarmen också, den ska symbolisera Betlehems stjärna som visar de tre vise männen på vilken plats krubban med little baby Jesus ligger. Det är bra. De kan behöva lite guidning, de där vise männen, när de kommer med guld och myrra och hasch.

Själv fick jag lära mig när jag var liten att inte försöka locka till mig okända män, oavsett om de lockade med knallpulver eller myrra eller bara en skön åktur.

Därför har jag bara hängt ut några talgbollar i buskverket på den lilla uteplatsen. Talgbollarna ska locka till sig småfåglar som är hungriga och inte några okända män som luktar balle om fingrarna.

Problemet med de förra talgbollarna jag satte ut var att jag inte fick någon glädje av själva ätandet själv. För hur man än vrider och vänder på det så är alla handlingar egoistiska, i grund och jävla botten.

Det jag menar är alltså att jag inte fick se när småfåglarna åt av talgen och var glada och slog volter och kanske sjöng för mig utanför fönstret som kolibrierna gör för Kalle på julafton.

Det kan lika gärna ha varit en skabbräv eller skatjävel som ätit upp bollarna, och då kan det ju kvitta. Egentligen borde jag bara hänga ut talgbollarna när jag själv sitter i köket och kan övervaka. Småfåglarna borde lära sig att delad glädje är dubbel glädje.

Men ja, man vänjer sig. Ja, fy fan, det gör man ju. När man sitter i köket på morgonen och fryser om fötterna och det luktar dåligt kaffe och tråkig ost och olust utan några fåglar utanför fönstret.