Idag invigde jag min nya radjå på riktigt genom att ta ut den på en liten promenad längs med vattnet. Och jag vette fan om den är så bra egentligen. Den är inte så snygg heller.
Radjån har stora problem med att hitta P1 och P4, det enda som går att lyssna på och fortfarande ha förståndet i behåll. Fick in nån reklamkanal en snabbis, och gosse vilket dåligt humör jag blev på direkt. Meningslöst programledarpladder som varvas med uppmaningar från företag att man ska byta in guldtänderna mot kontanter och sedan ringer Ann-Marie från Oxelösund och yrar om sin dag och vårlökarna i trädgården och hävdar att ”rockmusik är så himla härligt” och avslutar med att önska Elena Paparizous My number one som även önskades tre minuter tidigare av Lussan i Kista.
Fick istället in en kanal som gillade att spela panflöjt. Så i 40 minuter gick jag och lyssnade på Dana Dragomir eller vem det nu var som blåste i den där flöjten och förmodligen var ljuv och slängde med håret.
Satte mig på en bänk när mina spiror till ben tröttnat och läste en bok om en herdepojke som hette Santiago. Santiago sålde några får till en kung och sen åkte han för att leta efter en skatt i Egypten. Det var ungefär så långt jag kom innan vad jag tror var askmoln dök upp på himlen och mörklade min värld. Och precis som i vintersagan drog en isande och gråkall vind in från havet, som visserligen är en sjö, och vemodet kom rullande.
Jag reste mig för att gå när en man med tysk brytning stoppade mig, han undrade om det var min bänk. Det var det inte, sa jag. Så du har inte tagit med dig bänken hemifrån, frågade mannen. Jag tittade på bänken som var av modell parkbänk och ingen liten nätt jävla solstol att slänga upp på axeln av bara farten och undrade lite hur det var fatt i huvudet på gubben, men försäkrade honom om att bänken fanns där när jag kom och att jag skulle låta den stå kvar när jag gick. Det tyckte han lät bra, semitysken, - det är en mycket fin bänk, avslutade han.
På hemvägen slank jag in i den lokala Ica-butiken. Där sålde de chokladkakor för 12,90 kr styck. De hade ett erbjudande om att man kunde få köpa två chokladkakor för 30 kr. Matte är en av mina svagaste sidor, men inte ens jag gick på den där.
Hej då.
3 kommentarer:
Men åååå. Alkemisten. Jag läste om den för två veckor sedan och satt och bölade på tunnelbanan.
Det kändes lite besvärande i rusningstid ska jag erkänna. Men vafan, skit samma.
It's my party, and I cry if I want to.
Det var ett fint inlägg, det där.
Och åter tack för att du tipsar om jävligt bra musik.
Roger: Man får gråta hur mycket man vill. Och det verkar vara en fin bok.
Anonym: Tack själv du.
Skicka en kommentar