torsdag, april 08, 2010

Sadistikal

Den här stan är litet av ett utvecklingsland i vissa avseenden, det finns till exempel inte fler tv-kanaler än SVT 1 och 2 och den där fjärde som jag inte vill veta av. Därför ingen slutspelsishockey på hemmaplan. Det är okej, jag kan ta det.

Istället var jag inställd på en kväll med soffliggande och Radiosporten, lite korsord med extremt låg svårighetsgrad så att man för en gångs skull kan känna sig lite bildad och håglöst olivätande.

Mitt kvinna meddelade att hon skulle ut på en långpromenad i högt tempo. Och det tyckte jag lät som en god idé, fortfarande inställd på sport via radio och kärnor att sätta i halsen och en egentillverkad heimlichmanöver på hallgolvet med blått ansikte som följd. Lite självmys sådär.

– Du kan ju följa med, sa hon.

Och hon sa det på ett sånt där sätt som bara kvinnor kan. De får det att låta som ett förslag medan det egentligen är en inbäddad befallning med en skuldmässig samvetsresa till helvetet som resultat om man säger nej.

Men jag stod på mig som en riktig karl, förklarade bestämt att det minsann bara är slutspel i ishockey en gång per år, och dessutom kvalserie på det. Mycket bestämd var jag. Och på soffan skulle jag fan ligga och lyssna på L-G Petterssons gubbröst.

Tre minuter senare var jag ute i regnet på väg på långpromenad.

Sadisten till kvinna lurade mig först att ruscha uppför en lång backe, nåt psykologiskt trick för att jag skulle få gott självförtroende. Lurad som en hund som med uppmuntrande ord springer efter en smutsig pinnjävel.

Sen knallade vi på och jag tyckte väl inte direkt att det där höga tempot hon yrat om var speciellt högt egentligen.

Sen fick jag ont i smalbenen.

Sen började maten vilja komma ut.

Sen började det göra ont nånstans runt hjärtat.

Och Sadisten knatade på utan att bry sig nämnvärt om jag att jag hade liemannens arm runt mina axlar och låg flera meter efter.

Efter ungefär en mil vände vi om för att gå hem igen. Då kändes det som om insidan på mina lår skavts sönder och jag var helt säker på att blod rann i rännilar längs med spirorna.

Nu är jag hemma och hockeyn är missad och slut och jag kan inte gå. Förkyld blir jag väl säkert också. Nu ska jag smörja in lårjävlarna med idominsalva och fråga om det finns nån gynekologstol i garderoben som jag kan försöka sova i inatt eftersom jag måste sära på benen. Jag har ont. Hej då.

8 kommentarer:

Roger sa...

Det här Wayne, det var fan bland det bästa, roligaste, blogginlägg jag någonsin läst. Ja, jag dristar mig med att kalla det ditt allra bästa. Till och med bättre än veckans djur.

Kvinnor är lömska väsen som får oss att göra märkliga saker. Men de är ju så fina. Jag har länge funderat på om man skulle försöka ge sig på att återigen få sig en egen. Men jag tvekar.

Med texter som den här så kan jag dock, din fysiska smärta till trots, inte hjälpa att jag faktiskt något saknar en befallande, underbar kvinna att promenera i regnet med.

B sa...

Absolut toppklass, men veckans djur vetesjutton om det klår. Som vanligt gör du min dag. Tack!

MonasUniversum sa...

Jävligt pipigt här hör jag..

Galatea sa...

Oj, hade glömt bort dig. Helt. Förlorat blogglänken, förlorat minnet utav dig, inte ens saknat dig - och sen ba, läser den här jävla skiten, frustar roat och känner minnet återuppväckas.

Tur för dig, din jävel.

B sa...

Hur kan man glömma bort denna fantastiska blogg??? Utan Waynes tankar saknar dagen sin glans.

Eva-Lotta sa...

Håller med Mona...dagens ungdom orkar ingenting;)

Wayne sa...

Roger: Tack, det var snällt av dig. Och lycka till med damjakten.

B: Tack själv.

Eva-Lotta och den andra kärringen: kan www.pro.se vara nåt kanske?

Galatea: Snarare tur för dig!

Galatea sa...

Allltså B, herregud - om du finner dagens glans i blogginlägg så tror jag det är självmord nästa för dig.

Tur och tur, änu ett jävla aber att hålla uppdateringskoll på.