Hanging on the telephone

I veckan fick jag höra att jag är mycket professionell i telefonen, att jag har en väldigt bra röst och kan handskas med folk och så.

Själv tycker jag mest att jag sluddrar och är otydlig. Men en sak har jag lärt mig i livet och det är att vad jag tycker inte spelar någon roll. Men det är fint att jag kanske kan få jobba på en telefonsupport någon gång. Fråga om folk har stängt av sitt modem i tio sekunder och använda svåra ord som router och operativsystem. Framtiden är min.

Och när jag ändå är igång och skryter så citerar jag Anna Nio:

”Jag gillar även gentlemannen Wayne Nilsson för hans förmåga att bittert orera över de mest oansenliga ting på ett obegripligt intressant och underhållande vis, något han i min värld faktiskt är helt ensam om att lyckas med dessutom.”

Ibland är jag lättköpt som en hora under lågsäsong när det gäller smicker, så nu får Anna ta del av arvet. Det vill säga några skivor.

Idag hejar vi på Djurgården i hockeyfinalen. Inte för att vi tycker så jävla bra om DIF utan mest för att vi tycker jävligt illa om HV71. Människor som använder bibelbälte istället för livrem ska man akta sig väldigt noga för. Glöm aldrig det.

Hej då.

Ps – Igår åt jag sjögräs och rå fisk till lunch. Det går utför med andra ord. Det beror mest på att det inte finns en enda falukorvsjävel i hela stan. Jag efterlyser även en tysk korvgubbe. Finns det någon sådan i Stockholm? Billig och genuin ska han vara den tyska korvgubben, med läderförkläde och stadig buk och röda kinder. Endast fantasin sätter gränser.