Deeper underground

Iklädd en kofta pådragen över en skjorta stod jag som en liten farbror och tog emot kursdeltagare imorse. Det är inte så svårt, med ett normalt leende (inget överdrivet smil, det sysslar bara sjuka människor med) och med fast blick och handslag och formandet av nio bokstäver med munnen till ordet välkommen är det inga problem.

Vad som däremot är svårt är att få på sig de där jävla namnskyltarna som är kutym på kurs eller konferens. Så är det i vuxenlivet – en tillbakagång till barnstadiet där man tvingades ha en bit tejp fastnitad i pannan med ens namn på.

Det är alltid den där förbannade säkerhetsnålen som bråkar. Och för en relativt ung man med ett egendiagnostiserat förstadium till Parkinsons sjukdom i kroppen är det jävligt svårt och mina svettsvullna fingrar förvandlas till nåldynor av hud och blod och skamfyllt hår från Gud.

Efter det åkte jag tunnelbana. Det gör jag varje dag. När jag skulle köpa mitt trettiodagarskort på SL-center blev jag förhörd av gubbfan i luckan om hur ofta jag skulle åka. Jag förstod inte riktigt hur det var relevant. Men det var tydligen viktigt och när jag för tredje gången sagt att jag kommer åka dagligen fick jag äntligen det där jävla kortet. Ett sånt där papperskort, ingen modern liten digital grej.

Så nu åker jag tunnelbana varje dag för att den vresige gubben på SL inte ska ondgöra sig över mig. Han har nog koll på allt.

Jag har åkt tunnelbana många gånger, i många städer och i många länder. Förmodligen fler gånger än halva internet. Jag har dock fortfarande problem med att hålla balansen när jag måste stå upp. Det är sådana oerhörda G-krafter i omlopp, Fuglesang hade skitit på sig om han var i närheten av ett tunnelbanetåg.

Så jag står där och spjärnar med benen mot golvet för att se oberörd ut när vagnarna stannar och stoppar. Att se oberörd ut är nämligen A och O i tunnelbanan.

Oberörd.

Inte ens om Döden skulle visa sig och med sina kalla silkesvantar smeka resenärernas kinder får några känsloyttringar skönjas i alla de tomma ansikten som dagligen färdas fram och tillbaka under jord.

Möjligtvis om det kommer nåt jävla fyllo eller en elev från Konstfack kan någon markera sitt ogillande med blicken.

Jag tycker att det är obehagligt när det är ljust i tunnlarna också. Inte för ljuset i den klassiska tunnelns skull. Utan för att man kan se saker då. Det bor människor i tunnlarna. Det har jag sett i en Beck-film. Av alla de 124 filmerna med Peter Haber som Beck har jag sett en. Och då var det nåt jidder med folk i tunnlarna och mörkerkameror och människor var hårda och besynnerliga.

Därför skrämmer mig ljuset, för då kan jag se det som jag annars inte har ont av. Och den filmen skrämde mig. Jag tycker inte om att se otäcka saker. Det är tillräckligt med ondska på tv ändå, räcker med några sekunder av Reinfeldt eller Hägglund på Rapport för att man ska få mardrömmar och vara tvungen att byta lakan.

Angående Beck fick det räcka med en film. Jag blev aldrig en sån där som går runt och tjatar hål i huvet på folk om Ingvar Hirdwall. – Åh, han är ju så himla skön han den där grannen, han med fetvadd runt halsen du vet som säger stänkare hela tiden.

Och jag blev aldrig en medelålders kärring som får sanera soffan av savandet när Persbrandt sparkat in näsbenet på nån skurk och gapat könsord. Det blev jag inte. Så jag fortsätter att hålla mig till Chevy Chase i filmväg även i framtiden. Där har vi en riktig karl.

Nu ska jag lukta på det nyinköpta budgettäcket, det doftar typ impregneringsmedel. Säkert mumma för huden.