How far can too far go?

Minns du när vi satt på den där gräsplätten du och jag? På en filt! Du skar dig i fingret på en glasskärva och det började blöda. Men istället för blod så kom det typ var ur såret som bildade små kaniner. Dvärgkaniner. Kaninerna började köra Macarena-dansen och vi jublade. Minns du det? Du hade uppsatt hår och smilgropar i kinderna. Underbart var det, men efter ett tag så tröttnade vi och drog igång en talkör om att kaninerna borde utöka sin reportrar med lite moves som påminde mer Las Ketchup! Helvete vad vi hånade dem. Då sprang de sin väg, de sorgliga fanskapen. Just då kändes allt så bra och lyckligt så att jag kysste dig. Men dina läppar var så torra och hårda att mina började blöda. Minns du? Du började gapa om att jag var sämre än dig för att mitt blod var som vanligt blod och inte lika roligt som ditt. Sedan raljerade du om att du var så trött på killar som inte respekterade vänskap över könsgränserna och som i början skulle verka schyssta men i slutändan ändå bara ville knulla. Jag försökte diskret knäppa igen mina byxor. Jag hoppas att du inte minns det.