Run fat boy, run

Jag inledde en löparkarriär i vintras. Efter två rundor på ungefär tre kilometer vardera kände jag att det fick räcka. ”Marian, there’s a weight above me and the pressure is all too strong” sjöng Andrew Eldritch på 80-talet och det var ungefär så jag kände nu på 10-talet. Det blev för mycket. Jag tog en paus.

Helt sonika gick jag in i en lågintensiv träningsperiod. För mig betyder en lågintensiv träningsperiod att man inte tränar alls, för andra betyder det kanske något annat. Fint så, vi lever i ett fritt land och man får tolka saker precis hur man vill.

I somras kände jag att det var dags att göra comeback, att återigen visa vem det är som egentligen bestämmer vid sjön. Så jag lufsade i tre kilometer och kände yrsel, av- och blodsmak. Men jag fortsatte att försöka någon gång i veckan eller två, om den glada timmen på någon av stadens mindre fashionabla krogar ändå var missad.

Efter sex kilometer i går kände jag hur Anders Gärderud, gasellen från Brännkyrka församling, vaknade inom mig. Jag ville försöka att klara av tio kilometer (en mil i folkmun). 

Så jag fortsatte. Till slut var det inte en fråga om att klara milen, utan istället att göra det under en timme. Att klara milen under en timme för en löpare är som för fopollslandslaget att visa lite hjärta eller som för en sd-politiker att få något vettigt sagt eller Italien att inte vara ett jävla skitland.

Jag passerade industrier, jag for fram över parkeringar, stock och sten, jag kryssade mellan halstatuerade ungdomar med keps och jag skrämde med min fasansfulla fart slag på småhundar med följe (har man en hund som inte är stor nog att brottas med får man skylla sig själv). Vid kyrkogården hejade döingarna på mig, och då sprang jag fortare ty gastar och liknande skrämmer mig.

Till oljudet av Scandinavian Jawbreaker med Anti Cimex spurtade jag för att sedan ramla ihop intill vattnet på tiden 58:40, total längd – 10.03 kilometer. Som på film. Som i en hjältesaga.

2012, året som kommer att gå till historien då Centerpartiet fick två journalister fria och Wayne Nilsson sprang en mil för första gången i sitt liv.

I dag har jag ont i ryggen och i mina knän, kan inte gå i trappor utan att se ut som en haltande olycka. Och det smakar fortfarande blod i munnen. Och jag har blod på ena tummen efter en hemsk köksolycka. Därför har jag gjort en häftig låtlista med blodtema.

Ha en häftig fredag och så. Nu tittar vi på en rivig video också. Hej då. 

Melt (the catching of the butterfly)

Veckans djur: fjäril

Heter Lepidoptera på det där gamla språket och klassas inte helt oväntat som insekt. Fjärilen är utrustad med ett par vingar som den kan flyga med. Det finns ungefär 170 000 olika arter och många har sugande mundelar i form av en ihoprullad liten snabel. Nu skulle man ju som en enkel lekman kunna anta att mundelarna används till ätning, men så verkar det inte vara. Många arter äter inte alls utan lägger allt fokus på att föröka sig, så kallad knullning.

Vem som fjärilen väljer att para sig med beror på vingarnas färger. Apropå färger kan fjärilar delas in i dag- och nattfjärilar, eller fina och fula fjärilar. Fina fjärilar susar omkring och kvittrar på våren och fula fjärilar kommer på natten och försöker döda en med sina håriga bestialiska kroppar.

Nåväl, när fjärilen parat sig kommer det ägg, precis som för hönan, och sedan kommer det en larv som kryper omkring och efter det kommer det en puppa och sist men inte minst kommer ett fjärilsbarn.

En del människor samlar på fjärilar genom att låta dem torka med vingarna i utsträckt läge. Sedan nålas fjärilarna fast i en liten låda och hängs på väggen för allmän beskådan. Det är nog ungefär som att bygga en egen Jesus och korsfästa och ur en ytterst vag amatörpsykologisk synvinkel handlar förmodligen allt i grund och botten om att någon gång i livet få känna ett uns av makt. Typ så.

Här kan du hitta en spellista som hyllar fjärilarna och sånt. Grattis fjärilen till utmärkelsen Veckans djur, om dagen är du fager – om natten gör du själen svager [sic]

The machineries of joy

Så. Nu är sommaren slut. Jag har gjort en himla massa saker, som att sova i en spökstuga och höja vattennivån i Östersjön med två centimeter genom att bada. Och så har jag varit okynnesfull också nån gång. Det är en himla massa saker det.

För att överleva har jag dessutom lagat mat som jag sedan ätit, till exempel tomatsoppa.

Börja med att hacka upp en lök eller två grovt och manhaftigt, gul givetvis, och kanske en vitlöksklyfta. Fräs sedan löken i billig olivolja.

Att låta lök svettas i en panna eller gryta är bland det vackraste en person kan uppleva. Glöm jungfrufödslar, mellanmänsklig kärlek, OS-guld och kattungar med morgondagg om nosen – när löken börjar sava och doften sprids tillsammans med plattans värme, det är då livet känns meningsfullt.

Släng sedan på lite basilika, timjan, en skvätt vitt vin, vatten och några burkar krossade tomater. Det går säkert fint att använda färska tomater också. Om man vill vara speciell och söt, men tänk på alla plåtburksfabriksarbetare som kanske får sparken.

Låt koka i tjugo minuter, under tiden kan du diska eller utföra annan meningsfull syssla. Sedan är det dags att använda stavmixern.

För oss som mest fick flisor och led under träslöjdslektionerna, aldrig intresserade oss för mopeder och därefter motorer, tycker att det är tråkigt med elektroniska prylar eftersom … ja, det är ju bara liksom skittråkigt, känner ett visst obehag inför att behöva spika och borra och tjafs och därför kanske gör ett lojt försök efter två flaskor vin med gråt och skrik och besvikelse som resultat så är stavmixern ändå en liten ljuspunkt.

Man får känna sig lite teknisk eftersom det är en sladd inblandad, smått motorintresserad då det låter lite högt, en aning byggkunnig när sakerna man mixar går sönder och väldigt manlig då den psykiska lemmen växer sig stor nog att strypa en flock lejon.

Efter att du stavmixat dig till nirvana kastar du i lite grädde och salt och peppar, låter koka en stund. Sedan äter du och tänker på hur fint det var att fräsa lök och hur duktig du är på att stavmixa saker.

Nu lyssnar vi på synth. Hej då.

Lost birds

Fotbolls-VM 1958 ägde ju inte rum i Sverige. Det vet jag eftersom jag sett en dokumentär som hävdar att det är så. Och då är det så.

Det är lätt att tro saker.

Jag, och många med mig, har länge trott att det varje vår samlas tranor vid en sjö i Västergötland. Just det, Hornborgasjön. Man kan läsa skryt på internet om att det minsann finns 26 000 långbenta fåglar som går runt pickar i sig korn eller potatis eller vad det är. Och tv visar inslag med någon lokal byhjälte som stolt står och pekar på lite fjädrar och skit.

Och då vill man ju självklart åka dit, åka dit och vara en del av något. Samtidigt är ornitologi trendigt och trendig vill man ju också vara. Så man åker dit. Glad i hågen och pirrig i magen, nu ska man få se tranor som täcker hela livsbehovet och så vidare. Håhåjaja och fan och hans skrevande moster.

Men vet ni?

Det finns inte en tranjävel i anslutning till den där sjön. Inte en enda. Det som finns är på ett ungefär:

- gränsänder
- andra änder som är svarta
- måsar
- svanar

Spännande? Inte så. Svanar kan ju i och för sig vara roliga om två stycken bildar ett hjärta med sina halsar i solnedgången. Gud så romantiskt, kan man tänka då. Men det händer ju bara i Harlequin-böcker ändå så det kan liksom kvitta.

Utöver tidigare nämnda fåglar finns det dock en himla massa människor med stora kikare och kameror. Det ser ut som alla är utrustade med varsin bazooka. 

Och den där militäranknytningen tar dessa ornitologer på blodigt allvar för titt som tätt får man akta sig för nån jävla Rambo som rullar omkring på bryggan och med orala kulspruteljud smäller av en salva foton på en gräsand som äter något spännande, typ gräs.

Och så finns det en uppsjö lillgamla barn med fotriktiga skor och ryggsäckar som står och pekar mot något osynligt i horisonten och själv går man bara runt och känner oro för att det kanske inte finns öl i serveringen.

Så åk inte dit gott folk, det finns inga tranor där, bara massa knepigt folk. Allt är en myt.

Något som däremot inte är en myt är att Dexys, ni vet klassiska Dexys Midnight Runners, spelar på Berns den 28/4. Så dit går vi och tänker på att det var bättre förr innan tranlögnen avslöjades och när Eileen kanske ville komma on. Det blir nog ett skönt ös och i den serveringen finns det förhoppningsvis öl så att man slipper vara nervös över det.   

Hej då. 

Once upon the cross

Den gamle kemisten firar Wayne-påsk. Och det gör han ju rätt i, det borde alla göra. Kemisten har fått ett mycket fint påskkort. Den observanta muttrar nu ”jaha, en kyckling och en harjävel, precis som vanligt”. Ja? Zorn hade sina kvinnor, Larsson sina stugor och jag två djur. Inte så himla mycket svårare än så.

Idag är det äntligen långfredag. Vi firar att Jesus fick koppla av lite på ett stort kors en stund.

Förr led man mycket för snickarsonens skull. Inga nöjeshak fick vara öppna och maten skulle vara enkel och helst skulle man sitta rakryggad på en pall och få ont i bakstjärten och tänka över sina synder och råkade man se pigan i granngården framför sig var det nog lika bra att gå i sjön.

Annat är det nu, lidandet är över. Det är korv med bröd och sockervadd och tombola och fyrverkerier och Agneta Sjödin och det dras dåliga skämt om hur lång dagen är och fan och hans skrevande moster.

Jag tycker det är fel jag. Ska man göra något ska man göra det ordentligt oavsett om man vill eller inte.

Därför uppmanar jag alla att sätta sig i soffan och dumglo på TV4. På så sätt återinför vi lidandet i samhället och visar respekt för den som dog för våra synders skull. Låt späkningen börja gott folk!

Och så lyssnar vi på en långfredagslåt med Deicide förstås. Kram och hej då.

Easter everywhere

Nu jävlar är det skärtorsdag igen, dagen då altaret ska dekoreras med vita och röda blommor och sex ljus. Det ni.

För väldigt många år sedan, typ 40 000 miljarder stycken, bestämde Jesus att man skulle ha en nattvard.

För oss som inte överdrivet girigt ville ha en moped eller en berlock i present eller åka på läger och syssla med petting och därför inte konfirmerade oss kan det här med nattvard te sig lite klurigt. Men kortfattat går det ut på att han den där Jesus firade sin sista måltid tillsammans med sina lärjungar.

Innan måltiden tvättade Jesus fötterna på lärjungarna. Det är fan teambuilding! Tänk på det ni chefer och HR-folk, man behöver inte boka en kursgård på Österlen och bära timmerstockar och ha roliga hattar för att bryta isen och komma varandra nära, det räcker med en simpel baljjävel och lite stålull för att skapa lagkänsla.

Nåväl, han tvättade fötter och förr betydde skära rena. Därför firar vi skärtorsdag.

Den enda traditionen som finns i Sverige på skärtorsdagen är att det kommer en jävla massa norrmän till Strömstad och lever om. Där köper de sprit och kött och tobak och brus och parkerar dåligt. Ungefär så.

Det jag ville komma fram till är att vi ska lyssna på en himla bra låt med påskanknytning. Slip inside this house med 13^th Floor Elevators från skivan Easter Everywhere. Seså! Man kan även lyssna på Primal Screams version om man är lite mer ungdomlig och fräck och galen. Hej då.

Hamburger lady

Det är lördag. Vi tvättar. Torktumlaren är trasig, torkskåpet värdelöst. Det hänger tvätt överallt i lägenheten. Jag är hungrig.

Men hos Fasching har jag skrivit om hamburgerdressing. Läs det ni. Hej då.

Trapped under ice

Ikväll ska jag på ishockey. AIK möter Luleå. AIK kommer från Stockholm och Luleå kommer från Norrland. Norrland är lite som Afrika faktiskt, två geografiska områden utan interna gränser. Två länder.

Det ska bli roligt. Jag tycker om ishockey, i alla fall när det är slutspel, den där grundserien känns ganska sinnesslö. Jag var ofta på hockey som barn eftersom min far hade företagsbiljetter.

Det jag gillade bäst som femåring var personalsången och att man kastade in sittdynorna på isen efter slutsignalen. Ja, jag trodde att nationalsången hette personalsången. Redan då var jag förjävla charmig egentligen. Och mysig.

Det är mycket i komforten kring hockey som har förändrats sedan dess. Förr fanns det bara korv med bröd och kaffe och trekantsfestis att förtära och det röktes ogenerat här och där och de asbestfyllda isladorna var svinkalla så köldskador bland publiken var kutym.

Och matcherna spelades konsekvent på tisdagar, torsdagar och söndagar. Hade man tur på söndagarna hann man hem innan Cosby började klockan 20.

Nu är det mjuka stolar och man kan sitta i bara underbyxorna utan att frysa och det finns restauranger med modern mat och barer och jumbotroner och fan och hans skrevande moster.

Men på ett plan har inte förändringarnas vindar blåst, ty när du sitter där i din loge och dricker mellanöl och äter fräsch mat med tidsenliga råvaror som lime – visst fan är det någon byfåne som med dumöppen mun drar ett luftgitarrsolo till Whatever you want med Status Quo som spelas!

Precis som för 25 år sedan.

På musikfronten har ingenting förändrats. Det finns förmodligen en hockeymusiklobby bestående av sekretariatschefer som bestämt att endast följande låtar får spelas i samband med matcherna:

Opus – Live is life
Darude – Sandstorm
Queen – We will rock you
Kiss – I was made for loving you
Van Halen – Jump
Survivor – Eye of the tiger
2 Unlimited – Get ready for this
Status Quo – Whatever you want

Så. Åtta låtar. Det är alltså bara åtta låtar som får spelas. Ganska fattigt, eller hur? Nu kan man ju reagera på att vissa låtar är yngre än 25 år, men det är inte relevant just nu.

Samtidigt förekommer naturligtvis lokala avvikelser, till exempel har säkert Timrå en låt som går ”Åhå, åhå, vi hejar på Timrå” som ortens revystjärna fått sjunga in på en portastudio som spelas när laget halkar in på isen.

Varför hockeymusiklobbyn är så otroligt bakåtsträvande och konservativ vet jag inte riktigt. Men nu är det som det är.

Ha en häftig fredag ungdomar och andra. Nu lyssnar på vi The Smiths tycker jag. Hej då.

Let me think about it

Cogito, ergo sum. Det är hittepåspråk det och betyder Jag tänker, alltså finns jag. Jag orkar inte ifrågasätta om det stämmer eller inte för filosofi ger mig huvudvärk. Men det händer att jag tänker. Ibland tänker jag på lättviktiga och obetydliga saker. Det är tråkigt att torktumlaren är trasig, kan jag tänka då. Det är ingen tanke som förändrar världen.

Men ibland går jag djupare och funderar på hur många kvinnor i det här landet som äger en skiva med Tracy Chapman. Väldigt många tror jag, säkert 78 procent.

Jag tänker också på varför människor som heter Christian/Kristian/Annanvalfristavning kallas för Chrille/Krille/Annanvalfristavning när det faktiskt inte finns något L i namnet. Medelklassman hade en djuplodad teori om det där, men den har jag glömt. Kanske kan någon Christian/Kristian svara på det? Och en annan sak som jag kom på nu, känner ni som heter Christopher/Kristoffer att ni har ett ganska otäckt namn egentligen – det är ju offer och krist och sånt inblandat.

Och så kan jag tänka på varför mellanmjölk känns kallare än lättmjölk trots att båda har vistats i samma temperatur. Det borde vara tvärtom eftersom fetthalten i mellanmjölken är högre och därmed bör stänga ute kylan. Eller hur faen det funkar. Jag vet väl inte.

Angående mjölk kan jag spendera någon timme per dag med att fundera på varför det inte längre finns mjölkbud. Det är synd för jag skulle gärna vilja ha två buteljer mjölk levererade per dag. Mjölk är himla gott och borde få Nobelpriset och mjölkbud borde återinföras och bli ett högstatusyrke.

Det är ungefär det som rör sig i huvudet. Runt och runt och runt går det. Nu ska vi fundera på vad som ska förtäras till lunch och lyssna på Gang of four. Jävla bra låt.

Know your onion

Jag känner en man som heter Fasching. Det är en bra karl. Han är lite äldre än resten av världen vilket gärna resulterar i När jag var ung-historier, typ ”Grabbar, när jag var ung fick vi gå 15 mil till fotbollsträningen. När vi väl var där fick vi hugga ner en björk och tälja till två mål så att vi kunde träna i en kvart innan det blev mörkt och 25 minusgrader och man fick gå hem igen. Tänk på det grabbar, ni som har det så bra, inte som när jag var ung”.

Ja, ni vet hur det brukar låta när vuxna pratar. Det blir ofta diskussioner om drinkar som Gröna hissen och hur skönt det var att få röka på flygresor och att det är fantastiskt med färg-tv. Då får man lyssna och nicka instämmande.

Jag tycker att det är fint, att olika generationer kan umgås.

Fasching har ett genuint matintresse (även om det är på gränsen till onormalt) och är en mycket duktig kock. Han är även extraordinärt kunnig när det kommer till vin. Det är positivt på flera sätt.

I lördags postade Fasching den här bilden på det här internet. Det skulle ätas hamburgare. Det skulle drickas gott. Det skulle stojas och skrattas och pratas om Gröna hissen och Hot shots och det skulle tittas på Mello.

På bilden syns en väldigt god dressing. Det syns lite gurka. Och så syns det rödlök.

Men varför gör han så undrar du nu. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att man inte använder rödlök till hamburgare. Det gör man faktiskt inte.

Man ska ha vanlig lök, gul lök. Lök som smakar något. Det verkar vara någon oskriven regel i det här Stockholm att det ska vara rödlök i allt. Det beror väl på färgen som signalerar fara, det är lite ”danger danger” över rödlöken och det tycker invånarna här i stan är häftigt. ”Det är vi och London”.

Nu är det så här: rödlök passar till Toast Skagen och möjligtvis i någon pastasallad, i övrigt används den gula varianten. Klart.

För tillfället har jag större förtroende för Sten Tolgfors än för Fasching. Nu lyssnar vi på Buzzcocks. Hej då.

Truth hurts while laying on your back

Jaha. Klockan är 4.48 och jag är vaken. Det beror främst på att hjärnan verkar tycka att det är rimligt. På väg från toaletten förut tyckte jag mig även se något övernaturligt i ögonvrån vilket resulterade i att jag var tvungen att snabbruscha in till säkerheten i sovrummet så nu har jag förhöjd puls. Det bidrar nog till min vakenhet.

Jag har ont i ryggen också. Jag har börjat få det på nätterna under den senaste tiden. Somnar naturligtvis med en ungdomlig, skön och ljuvlig lyster omkring mig och vaknar sedan upp som nån jävla gubbe som ojar sig över ländryggen. Efter någon timme eller så brukar det dock gå över.

Det skulle vara vuxet att kunna få skylla på ryggskott. Fast det är det nog inte för ryggskott kommer väl inte på natten? Näe, ryggskott är väl lite mer godtyckligt va – något som liksom kommer när man ska hjälpa någon att flytta – Oooh, du jag får nog ställa in, har fått ett sånt jävla ryggskot vet du.

Det är så det fungerar.

Därför stryker vi ryggskott. Men eftersom ryggskott är den enda ryggåkomman jag känner till blir det svårt att diagnostisera det onda. Om det inte är ischiasjäveln. Ischias låter också vuxet. Ischias känns lite gråsprängt och moget. Ischias känns ganska mycket George Clooney faktiskt. Det är ju coolt ändå, att man börjar bli George på äldre dar.

Nåväl, nu ska jag gå upp och slamra i köket och dricka svart kaffe på bit och leta efter rådjur på gården (fast inte göra en Runar, jag ska bara titta och kanske vinka lite). Låt oss lyssna på The KLF. Det är fräsig fredagsmusik det. Hej då.

Can the circle be unbroken?

För några veckor sedan tittade jag på ett program som hette Matematikens skönhet. Det tog upp hur det finns siffror lite här och där i naturen och numeriska koder som styr våra liv och förmodligen ryssen och världsordningen och så.

Det handlade ganska mycket om pi,π, som ju till stor del påminner om artisten Prince med tanke på symbolspråket, och då om att pi fanns på väldigt många platser och ställen.

Det ska erkännas att jag inte förstod, eller kanske försökte förstå, vad pi innebar när den kunskapen skulle tryckas in i en hjärna fylld av tankar om behåband och annat livsviktigt där på högstadiet. Så därför kan jag i nuläget bara svara ”3,14” på frågan om vad pi är.

Uppenbarligen är pi en matematisk konstant och talet är irrationellt och transcendent. Jaha ja. Oh fan. Arkimedes var även inblandad på ett hörn. Han var matematiker och grek. Det går sådär för Grekland. Tänk på det.

I alla fall. I det programmet kom det fram att pi finns överallt i naturen eftersom ingen cirkel tydligen kan existera utan pi då talet utgör förhållandet mellan diameter och omkrets. Ungefär så. Typ.

När jag såg programmet kom jag på något väldigt smart som jag nu tyvärr har glömt bort. Därför har jag bara tänkt på det där med cirklar. Att det finns många cirklar och så.

Exempel på cirkelformade saker:

– Sjöar (kan vara, behöver inte vara – tänk på Vättern som tydligt undantag)
– Skivor
– Kakor
– Träd
– Ögon
– Inner Circle (band som tillsammans med UB40 fick Svensson att känna sig intresserad av reggae på nittiotalet)
– Andra cirkelformade saker

Det var det. Jag ber om ursäkt för att jag glömde bort det där som var smart. Kanske hade vi tillsammans skapat något banbrytande. Men nu blir det inte så och mjölken är slut. Däremot kan du ta del av en cirkellåtlista. Varsågod. Hej då.

Like a friend

Jag har en vän. Hon heter Linda och fyller snart 29 år. Vi kommer oftast väldigt bra överens även om det händer att hon är dum i huvet och fuskar i sällskapsspel. Ibland skickar hon meddelanden på 1449 tecken.

”Vad gör du är det roligt jag tittar på Bolibompa det är tråkigt men snart ska Jack sova då är det jag som bestämmer över teven HAHAHAHAHA förut åkte vi pulka det var roligt sen gick vi in och då badade Jack fast först åt han mat fiskpinnar och potatis och ärtor och morötter och mjölk drack han till maten har du ätit nån mat det har jag fast jag orkar inte berätta om det fast okej jag kan ju säga att det var potatis med i maten det är verkligen skönt att det snart är helg känner mig trött fast inte så farligt trött men ändå så att man känner att nu ska det snart bli skönt med helg på fredag åker mamma och pappa till Spanien i två veckor ska dom vara där och äta mat och hyra vespor och bara ha det riktigt skönt det är ju inte utan att man blir en hel del avis men men jag hoppas att dom får en underbar semester jag tar hand om blommorna åt dom var det roligt när din mamma och syster var hos dig hoppas verkligen ni hade det mysigt det tror jag säkert apropå att jag ska vattna blommorna när mamma och pappa är borta mamma sa det att vi åker på fredag du kan vattna dom på tisdag och vet du vad jag svarade då jo jag att det gör jag väl som jag alltid gör när ni är bortresta jag ställer alla blommor i duschen kvällen innan ni kommer hem sa jag HAHAHA ja det var roligt det där men nej nu ska jag väl göra nåt annat här men hoppas du mår bra snart är det fredag som jag sa då rings vi ibland skriver jag så där rings istället för ringer HAHAHAHAHA vad får jag allt ifrån kan man verkligen undra men nu ska du ha det fint kompis stor kram”

Jag är nog mest vän med henne för att Gud ska tycka att jag är en god människa så att jag kan få ligga på en VIP-divan och äta vindruvor och glo på nån skön gymnastikfilm där i himlen.

Nu ska jag duscha och sluta vara som ett kvarlämnat barn utan Lovikkavantar på Frostmofjället. Hej då.

A hazy shade of winter

Jag skulle skriva om att det är februari imorgon. Om att det visserligen inte är riktigt lika spännande som om man var sex år och det hade varit julafton imorgon. Hur man smög omkring runt granen och klämde på klappar med pirr i magen och fick barr i ögonen och grät och att det var tider det.

Och om att februari egentligen är en relativt meningslös månad som det nog aldrig uträttats några stordåd i, inte som i maj 1981 då universum skapades, och att det är lite Alla hjärtans dag och Melodifestival och säkert något SM i skidlöpning i ett grådassigt Borlänge och att det firas nyår i Kina men det där är ju händelser som aldrig gjort en vettig människa lycklig.

Och så skulle jag skriva något om skottår och så. Och om snö och vinter och kanske dubbdäck och att ha snor i ansiktet när det är kallt och någon rad om varm saft i termos.

Men det där har jag inte skrivit något om för jag har ingen lust och på min fritid är jag en vuxen människa som får bestämma själv vad jag gör och inte och därför blir det så nu.

Så jag gjorde [infoga trumvirvel och en gladlysten Lasse Kronér med stadig maggördel och kanske lite konfetti] en kort låtlista med vinter- och februaritema istället. Det var roligare. Den kan du lyssna på och vara nöjd över att det börjar bli ljusare igen.

Nu är det snart läggdags och då drömmer vi om det där fartyget vi snart ska mönstra på. Pax för att ha bästa platsen vid relingen och att få välja gnolarlåt först! Hej då.

Blue moon baby

Idag har jag varit på gubbfika. För att en gubbfika ska bli av bör man möta upp minst två äldre män. I det här fallet blev det Kemimannen och Fasching, båda närmare femtiostrecket än många andra.

På en gubbfika dricker man kaffe och pratar om att det gör ont i ryggen och sånt. Man pratar inte så mycket om månen. Det finns väl visserligen ingen regel på att man inte får prata om månen, men det blev liksom inte av och jag kan inte skylla på någon eftersom jag själv inte tog några egna initiativ till det.

Men efteråt tänkte jag lite på månen och att jag kanske borde frågat Kemimannen om den eftersom han säkert har koll på storbollen i skyn.

Istället skulle jag läsa på lite men det var så jävla mycket text och ibland saknar jag förmåga att plocka ut det viktigaste. Därför gillar jag kakor utan russin bäst.

Mina kunskaper om månen är egentligen ytterst begränsade, men fritt ur minnet känner jag till följande:

- Månen finns väldigt långt bort och bor i rymden. Det stora avståndet i kombination med rymden gör allt väldigt abstrakt och svårt att greppa.

- Det finns vatten där. Eller så finns det inte vatten där. Jag är osäker.

- Den första människan på månen hette något i stil med Buzz Aldrin. Eller så var det en ryss. Det var inte den där hunden i alla fall. Oavsett så var det ett stort steg för mänskligheten som togs där.

- Månens yta påminner om ett finnigt ansikte.

- Den påverkar det här med ebb och flod genom sin dragningskraft. När det är ebb är det lite vatten i sjön och då kan man plocka snäckor från botten. När det är flod är det mycket vatten i sjön och då kan man simma.

- Kallar sig själv för Luna på latin, lite lätt småpretentiöst kan tyckas.

- Förekommer säkert frekvent i Star Wars och andra rymdhittepåfilmer.

Det var det. Det kan jag om månen. Förmodligen är det inget som leder till ett Nobelpris, men för att väga upp det hela har jag gjort en lista med månlåtar som innehåller ungefär samma artister som det brukar vara på alla andra listor jag gör eftersom utveckling är hämmande. One step forward and two steps back. Hej då.

Long distance runner

Jag sprang igår. Och så sprang jag idag. Det blir två gånger det. En gång är ingen gång, men två gånger är banne mig en vana det.

Min vana trogen springer jag två varv runt en sjö. Varje dag. Först var jag relativt säker på att det förmodligen var en sträcka runt sju-åtta kilometer (med hårt k), mina två varv runt sjön. Sedan kom jag på att den heter typ Lilla sjön och att ett varv tog runt tio minuter att springa. Därför har jag sansat mig lite och antar att det rör som en totallängd på kanske tre kilometer.

Nåväl. Efter gårdagens löp-/hasa framåt med krum rygg-/joggingtur ville jag läsa mig till sömns. Lite småmysigt sådär. Eftersom jag vistas i ett för mig nytt hem sedan några dagar bor mina böcker i diverse kartonger med texten Onkel Tuca (på en del har jag med lagt till fucking mellan Onkel och Tuca, det är moget gjort).

Jag började blint rota runt i första bästa och fick efter några stolpskott upp Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar löpning. Den hade jag förträngt att jag hade.

För dig som inte känner till Murakami så har han skrivit en massa böcker och så har han sprungit en massa maratonlopp och så kommer han från Japan. Typ.

Ju mer jag läste insåg jag likheterna mellan mig och Murakami – jag var visserligen trött men ord som tvillingsjäl och soul mate började formas i mitt huvud.

- Murakami började springa när han var 33 år. Jag är bara 30, därför har jag ett litet försprång.
- I början sprang han mellan 20 och 30 minuter. Det gör ju jag med.
- Murakami gillar inte att stretcha. Det gör inte jag heller, det skulle vi kunna prata om.
- Han har drivit en jazzklubb. Jag har varit på en jazzklubb i Wien. Där jag var lite drucken och försökte få det att låta som om jag kände Nils Landgren eftersom vi båda kommer från Sverige.

Sedan finns det vissa skillnader mellan mig och Haruki. Han lyssnar till exempel på Lovin' Spoonful. Jag har aldrig hört Lovin' Spoonful. Murakami gnäller också ganska ofta över att springa i regn. Det gör inte jag, idag regnade och blåste det en hel del men jag höll tyst om det. Då tyckte jag nog att det där med att lungorna och benen höll på att gå sönder var ett större problem.

Utöver det finns det såklart mindre uppenbara skillnader mellan oss, som kanske inte många andra tänker på. Som att han har skrivit en massa böcker och sprungit en massa maratonlopp och kommer från Japan och är begåvad och så.

Jag har i alla fall gjort en låtlista som handlar om löpning. Som vanligt är det bara bra spår och jag har skyddat er från styggelser som Born to run och Run to the hills. Hej då.