fredag, mars 16, 2012

Trapped under ice

Ikväll ska jag på ishockey. AIK möter Luleå. AIK kommer från Stockholm och Luleå kommer från Norrland. Norrland är lite som Afrika faktiskt, två geografiska områden utan interna gränser. Två länder.

Det ska bli roligt. Jag tycker om ishockey, i alla fall när det är slutspel, den där grundserien känns ganska sinnesslö. Jag var ofta på hockey som barn eftersom min far hade företagsbiljetter.

Det jag gillade bäst som femåring var personalsången och att man kastade in sittdynorna på isen efter slutsignalen. Ja, jag trodde att nationalsången hette personalsången. Redan då var jag förjävla charmig egentligen. Och mysig.

Det är mycket i komforten kring hockey som har förändrats sedan dess. Förr fanns det bara korv med bröd och kaffe och trekantsfestis att förtära och det röktes ogenerat här och där och de asbestfyllda isladorna var svinkalla så köldskador bland publiken var kutym.

Och matcherna spelades konsekvent på tisdagar, torsdagar och söndagar. Hade man tur på söndagarna hann man hem innan Cosby började klockan 20.

Nu är det mjuka stolar och man kan sitta i bara underbyxorna utan att frysa och det finns restauranger med modern mat och barer och jumbotroner och fan och hans skrevande moster.

Men på ett plan har inte förändringarnas vindar blåst, ty när du sitter där i din loge och dricker mellanöl och äter fräsch mat med tidsenliga råvaror som lime – visst fan är det någon byfåne som med dumöppen mun drar ett luftgitarrsolo till Whatever you want med Status Quo som spelas!

Precis som för 25 år sedan.

På musikfronten har ingenting förändrats. Det finns förmodligen en hockeymusiklobby bestående av sekretariatschefer som bestämt att endast följande låtar får spelas i samband med matcherna:

Opus – Live is life
Darude – Sandstorm
Queen – We will rock you
Kiss – I was made for loving you
Van Halen – Jump
Survivor – Eye of the tiger
2 Unlimited – Get ready for this
Status Quo – Whatever you want

Så. Åtta låtar. Det är alltså bara åtta låtar som får spelas. Ganska fattigt, eller hur? Nu kan man ju reagera på att vissa låtar är yngre än 25 år, men det är inte relevant just nu.

Samtidigt förekommer naturligtvis lokala avvikelser, till exempel har säkert Timrå en låt som går ”Åhå, åhå, vi hejar på Timrå” som ortens revystjärna fått sjunga in på en portastudio som spelas när laget halkar in på isen.

Varför hockeymusiklobbyn är så otroligt bakåtsträvande och konservativ vet jag inte riktigt. Men nu är det som det är.

Ha en häftig fredag ungdomar och andra. Nu lyssnar på vi The Smiths tycker jag. Hej då.

4 kommentarer:

Mikkemannen sa...

Ser man på. Då har man hittat ytterligare en blogg man inte kan låta bli att följa. Bra jobbat. Jag är nämligen väldigt kräsen med vad jag läser...

Fingal sa...

Håller med om det mesta men vill tillägga att i Övik spelades Jakob Hellmans "bara vara vänner" när någon utvisades på grund av slagsmål. De kanske hade fått dispens för att ha en nionde låt.

The man who sold the world sa...

Nae. Den spotifylistan tänker jag inte klicka på. Är du inte rädd att den klenar av sig dåligt på dina andra spellistor?

Wayne sa...

Mikkemannem: Tack för det och välkommen!

Fingal: Det var fyndigt av dem där uppe i Ångermanland, förlåt Norrland.

The man: Jo, men det är skit man får räkna med.