Let me clear my throat pt. IV

Jag hade räknat med en ungersk läkare. Att hen skulle vara trevlig och tillmötesgående. Och så där. Vi skulle småprata lite och sen skulle hen plocka upp snusfan ur halsen på mig.

Ungefär som i När lammen tystnar, när det dras en fjärilspuppa ur nåt lik där (i Norrland, allt norr om Gimo alltså, betyder puppa för övrigt framstjärt, det är lite äckligt).

Sedan skulle hen och jag gå till nån ungersk krog och dela tre buteljer tokajervin och kanske lite salami och paprika. Umgås sådär som läkare och patient gör. Prata om Ungerns utveckling efter Jobbiks framgångar och så. Kanske prata lite fitta. Kanske prata lite fopoll. Kanske prata lite strunt.

Det började dock med att jag fick besked om en timmes väntetid. - Du kan sitta här, eller gå ut en stund, sa surkärringen bakom disken. Jag valde att gå ut i snöstormen ett tag, hellre det än att sitta i Dödens väntrum och glo på när själar far opp eller ner, beroende på livsgärningar.

Gick ut. Vandrade till en skivbutik, bläddrade lite håglöst, gladdes lite åt en EP som var satt till överpris som jag själv äger, det är lite så vi hjältar känner att vi fortfarande är med på banan – när skivor vi har säljs dyrt.

Kom tillbaks efter en halvtimme och satte mig i väntrummet och glodde på ett akvarium. Tråkiga firrar, åkte bara omkring och körde lite håglöst ryggsim. Inga akrobatiska konster. Ingenting.

Väntade ytterligare 50 minuter innan mitt namn ropades upp. Nu jävlar, tänkte jag, äntligen kommer jag bli frisk.

Det var en kvinnlig sjuksköterska som hämtade mig, samma kön som alla i receptionen. Hon ledde in mig till ett litet rum. - Sitt här och vänta tills doktorn kommer.

Jag satte mig på en pall och glodde. Och blev sur, jävligt sur. Vadå vänta på doktorn? Jag har ju för fan redan väntat på fanskapet i nästan två timmar!

Men sa nåt, nej det gjorde jag inte, satt mest och snurrade (snurrpallar är ganska roliga) och drog upp benen så att de kunde dingla.

Det är en jävla rockstjärneattityd på de där doktorerna.

Låter folk vänta extra länge och skickar in nån sjuksköterska som roadie som ska ordna allt så att Big Kahuna känner sig bekväm och bara kan gå in på scenen och riva av ett trött gitarrsolo och inkassera pengarna.

Och sedan klämma ordentligt på sjuksköterskans stjärt i fikarummet och samtidigt bita i en färsk vetekrans. Jävla könsmaktsförhållanden. Män är svin.

Men i alla fall.

Han kom in, stadig kropp, skära kinder och med rödlätt hår. Presenterade sig med namn men utan ögonkontakt och handslag. Kalla mig konservativ, men är inte det kutym att hälsa ordentligt? Lite öga mot öga och hand som möter hand och samtidigt som det mumlas namn?

Daktari, swahili för doktor, började med att dumförklara mig. Det fanns ingen möjlighet att en portionssnus skulle kunna fastna i halsen - ”då hade du haft väldigt ont och inte kunnat sitta still”.

Jaha. Nähä. Som om jag skulle försökt äta en hel häst och hävdat att den satt sig i halsen.

Men jag förklarade för dumfan att både Vårdguiden och Ormgiftscentralen gett mig rådet att uppsöka läkare.

Och att jag minsann inte uppsöker en läkarjävel om det verkligen inte behövs, jag åker inte till akuten med huvudvärk eller en finne.

Dessutom har jag som vanlig lekman, som inte åkt till Polen för att utbilda mig till läkare, inte någon större uppfattning om halsens omkrets på insidan, den kan ha en golf- eller basketbolls radie för fan. Hur ska jag kunna veta om en snus är stor eller inte i sammanhanget?

Kondomer och tamponger och segel kan försvinna i en framstjärt, en snus borde kunna försvinna i en hals. Inte konstigare än så.

Men han skulle titta i alla fall. Storsint av rödhårsfan.

Säg AAAAAA, sa han. aaaaa, sa jag. Hade tappat modet. Ville inte ta ton för att hjälpa till.

Nu ska jag sticka upp den här i näsan på dig, sa daktari och vecklade ut en brandslang. Men kuken i helvetets fitta, tänkte jag och mumlade okej.

Det var obehagligt och det gjorde ont. Daktari njöt. Säg IIIII. iiii. Svälj. Jag svalde snabbt. Sen drog har ut slangjäveln så fort att det kändes som att legobiten till hjärna följde med.

Det finns inget där, det ser bra ut, sa daktari.

Jaha, sa jag, det är ju bra.

Det blev tyst. Jag visste inte om jag skulle resa på mig eller inte, men daktari bara glodde. Så jag reste på mig med röda kinder. Sa hej då. Daktari var fortfarande tyst, innan han serverade en moralkaka – Kanske dags att byta snusvanor nu va!?

Jag vände mig om och signalerade ett stort jävla Fuck you-finger med den krumma ryggraden.

Näsvåldtagen och med svett längs sidorna gick jag ut och funderade på vad de där 350 kronorna som jag betalat egentligen gett mig. Inte så mycket, jag hade ju fortfarande ont i halsfan, med känslan av en snus fastsatt där. Men inte mer. Förutom en dos skam.

Ja, jag har av misstag gjort likadant som den där semiitalinske fotbollspoeten som gillar The Mission. Jag inbillade mig något och trodde på det.

Nu glömmer vi det här och går vidare.