Caligula: Act 1, scene 4: Intermezzo I

Klockan är i detta nu 04.29. Runt 02.15 tyckte tydligen min kropp eller den lilla hjärnan som jag är utrustad med att det fick vara nog med sömn. Så jag låg och dumglodde ett tag, läste en stund, dumglodde lite till i jakten på värdefull sömn.

Och för en halvtimme sedan gav jag upp och dricker nu kaffe som smakar huggorm för att vakna på riktigt.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var ett dokument på 31 sidor skickat från en doktor igår. Inte en riktig sådan som har stetoskop och periskop och vit rock och vet vad Victor Charlie Charlie betyder, utan en sådan där universitetsdoktor.

Jag vet inte riktigt vad det innebär att vara doktor på universitet, men jag antar att man måste skriva en avhandling eller två, bara ha lappade manchesterkavajer i garderoben och bränna på minst en student per termin.

Det är ett jävla hittepå det där med titlar i universitetsvärlden egentligen, ungefär som inom det militära. Det är adjunkter, lektorer, fanjunkare, meniga, professorer, doktorander och ungefär allt annat dumt man kan tänka sig.

Nu kanske ni börjar citera Dylan – and don't criticize what you can't understand – och det kan väl med all rätt göras. Men, om jag bara får kritisera sånt jag förstår så finns det liksom fan inte mycket kvar att kritisera.

Men angående dokumentet, det gjorde mig på dåligt humör. Det var schema, kursbeskrivning och lite annat skit, brukar vanligtvis ligga på 6-7 ark. Nu var det alltså 31, och det där stör mig.

”Hej Dr.Caligula,

Du verkar ha många viktiga saker att säga. Och det är ju bra förstås, jag har dock några synpunkter.

Vi kan väl börja med dispositionen. En tanke kan vara att inleda med någon slags innehållsförteckning med sidhänvisningar, det skulle underlätta. Eller så skulle du kunna göra separata dokument av innehållet, ett eget för läshänvisningar, ett för seminarieuppgifter och så vidare. Det blir enklare att navigera bland allt det viktiga då.

Jag har lite svårt att förstå varför föreläsningarna är obligatoriska. Hur ska det skötas rent praktiskt? Alltså, hur ska närvaron kontrolleras och vilket efterspel finns att vänta om man inte har möjlighet att gå runt och vara obligatorisk hela tiden? Det är ju ändå drygt 100 studenter. Men jaja, ni har väl säkert tänkt på det där.

Att seminarierna är obligatoriska kan jag förstå, de där jävla doktoranderna ska ju ha något att göra också. För övrigt är seminarier ett dumt påhitt. Det är alltid någon fetlagd jeppe som ska hålla låda och mästra folk och för oss andra som solen inte cirkulerar omkring är det hela mest ett orosmoment.

Att kritisera språk försöker jag oftast akta mig för. Det är när man pysslar med sånt som man själv drar till med något uppenbart fel. Förmodligen har jag skrivit flera saker i denna text som går att anmärka på, missat ett ord eller annat. Till exempel blandar jag sånt och sådant samt nåt och något. Det kan du sätta dit mig för.

Men ändå, det här med att skriva skall istället för ska. Det låter visserligen formellt och akademiskt och jävligt kansliaktigt och det är ju bra för en doktor. Själv tycker jag bara att det blir påklistrat skitnödigt. Låt det stanna vid hundskall.

För övrigt tror jag inte att jag tycker om dig.

Hej då!”

Nu har tredje koppen lut druckits. Snart kommer mina fåglar och kvittrar. Ha en tjusig dag.