When the feet hurt

Efter att ha klarat av de mest basala sakerna – som att vakna, lyssna på P1, björna, duscha och äta frukost – inledde jag dagen med att stå ute och vänta på ett tåg i tjugo minuter. Jag vankade av och an, av och an.

Jag ville göra en åkarbrasa för att få upp värmen, men eftersom jag var nykter och därför inte önskade uppmärksamhet så vankade jag bara av och an. Så som man gör.

Mina fötter frös. Sen fick jag åka tåg. Och sen buss. Och sen tåg igen för att komma till universitetet. Stockholm är fantastiskt ibland.

Efter det frös jag mest hela förmiddagen och sen skrev jag en tenta. En fråga var väldigt dåligt formulerad så den gav jag fan i att svara på i ren protest. Håhå, där fick han gubbjäveln.

Sen åkte jag hem och började frysa ännu mer. Efter en nödlandning på lokalpuben, för att inte frysa ihjäl såklart, steg jag innanför dörren och kom på att jag faktiskt har ett badkar. I ett badkar klipper man inte bara naglarna sittandes eller duschar. Man kan faktiskt bada också.

Det är skönt att komma till insikt ibland.

Fantastiskt att få bada bort känslan av att vara flickan med svavelstickorna.

Jag är ingen van badkarsbadare. Men jag såg framför mig hur jag bara skulle ligga där i vattnet och slappna av och njuta och kanske ta tid på hur länge jag kunde hålla andan under vattnet. Dricka en öl. Lyssna på Nick Cave. Ha tända ljus. Raka benen. Tina upp. Må gott helt enkelt.

Började fylla upp karet. Verkade ta lite tid så jag gick och diskade under tiden. Kom tillbaka. Inte ens hela botten fylld. Så jag gick pysslade med lite annat. Efter en kvart hade en decimeter fyllts upp. Och efter det orkade jag inte vänta längre.

Hittade inga ljus, men lät det vara tänt i hallen och släckte i badrummet för att få lite mysljus. Satte på Nick Cave. Tog med två öl in i badrummet, övertygad om att jag skulle ligga i vattnet i just två öl (öl är en tidsenhet för er som inte visste det). Beredd på att ha det gemytligt en stund.

Tog av mig till paradisdräkten och skulle naturligt och avslappnat kliva ner i vattnet. Det slutade med att jag skrek som ett bindgalet fruntimmer eftersom jag skållade hela vänsterfoten. Fan va ont det gjorde. Så jag fick börja fylla på med kallvatten.

Stod med ena benet på badkarskanten, som en grekisk tänkare, kände mig inte som Schenkenberg eller Fabio ändå.

Efter fem minuter med kallvatten och diverse tådopp kunde jag i alla fall ställa mig med båda fötterna i karet. Händerna på kanterna. Böja sig sakta ner med bakstjärten först. Direkt fyrtio år äldre i kroppshållning. Bakstjärten i, pungen i, hela gudakroppen liggandes i. Sådär. Skönt.

Vattenhöjd till buken. Ont i nacken direkt. Jaha. Byta ställning. Nähä, nejnej.

Folkhemsbadkaren måste ha blivit mindre sedan åttiotalet, för det var inte alls lika rymligt som när jag var liten. Eller så har jag växt lite sedan jag var fyra år, det är faktiskt också en möjlighet.

Nick Cave hann sjunga Saint Huck för mig innan jag tröttnade på att ligga och ha det jävligt obekvämt. En klunk öl drack jag. Och så fick jag duschcreme i munnen.

Aldrig mer, säger jag, aldrig mer. Nästa gång blir det till att sätta på ugnen om fötterna ska värmas.

Nu ska jag åka och möta Cramp-Jocke. Vi ska på häftig konsert, eller concert som man säger i Stockholm.

Glömma lite sorger. Glömma lite besvär. Och förmodligen frysa utav bara helvete. Hej då.