måndag, juli 26, 2010

All murder, all guts IV

Här kommer del fyra av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här. Och del tre här.


Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:


Det kom plötsligt. Så oerhört plötsligt.

Det lidande som Roland Scarlatti upplevde förmiddagen den 22 juli 2010 hade han aldrig tidigare känt. Smärtan strålade ner från hans ansikte mot resten av kroppen. Lungorna sattes ur spel, bäckenet gick ur led, smalbenen krampade.

I takt med att Scarlattis primalskrik ekade runt i polishuset på Hönö sjönk han sakta mot personaltoalettens golv, hans ena hand rörde vid toaborstens hullingar innan han slutligen slog i marken.

En molande värk pulserade, rörde sig längs med ryggraden. Han kände hur urin trängde genom ett lager av sorg och talg, kalsonger vättes. Han var rädd.

Annika Clemenssons andedräkt slog mot Scarlattis ansikte, hennes kropp värmde tryggt som skydd mot allt det som hade angripit honom. Hennes arm under hans axlar gjorde honom lugn, han glömde smärtan för en stund. Rödlöken började återigen slå ut i prunkande blom.

– Roland, vad är det som har hänt?

– Det var...

– Var det mördaren som misshandlade dig?

– Nej, det var något värre...

– Vad, Roland, vad?

– Jag...

Scarlattis röst tystnade, han var oerhört svag.

– Vem slog dig så?

– Jag...

– VEM?

– Det var jag, jag ryckte näshår, och råkade få ut två, det gör dubbelt så ont då.

Clemensson tittade på Scarlatti, och tänkte – ditt sorgliga jävla helvete. Varför finns du? Varför är du?

Clemensson gick bort mot mötesrummet igen, Scarlatti följde med blicken hur hennes päronlika skinkor rörde sig. Han reste sig med ett mödosamt frustande och gick efter.

– Nå, vad vet vi om brottsoffret?

Scarlatti försökte återfå sin pondus genom att tala med stark stämma, teatralsikt drog han en hand genom den glesa luggen.

– Hon heter, eller hette, Lucy-Rose Andersson och hade hunnit bli 39 år. Gift, två barn, skrev en uppskattad blogg om barn och mode. Aktiv i rotary, populär bland vänner och bekanta, gillade Allsång på Skansen men hade enligt uppgift började dra sig mer och mer mot Lotta på Liseberg, hon blev trött på att alltid vara med och rasa i kvällstidningarna. Och så blev det för jobbigt med alla kupper på Allsången, en slips som skulle vara gul blev senare blå i direktsändning. Det tyckte Lucy-Rose Andersson var påfrestande. Men hon levde ett normalt liv, sa Annika Clemensson.

– Vad vet vi om maken?

– Det är han som är fyrvaktare här på Hönö, Janne Keskinen. Känd sedan tidigare av polisen för grov kvinnofridskränkning.

– Oh jävlar, har vi nåt väldigt intressant.

– Ja, jag tycker att vi lyser honom direkt!

– Nej, nej, vi kan inte lysa honom bara för att han heter Keskinen och hon Andersson, det var det som var det intressanta. Klart Keskinen är oskyldig, det är ju hans fru vi talar om, jag har då aldrig varit med om att en äkta make bär hand på sin fru, än mindre har ihjäl henne.

Barczyk började gläfsa.

– Det är så här med gärningsmannen, det är förstås en apajävel som har gjort det, en APAJÄVEL! Det är alltid en apajävel som har gjort något. Läser ni Sverigedemokraternas valmanifest så fattar ni. 125 % av alla brott i det här landet begås av apajävlar, sådana där islamer. Visste ni förresten att Sverigedemokraterna är det enda partiet som kan sänka skatterna men ändå öka välfärden?

Barczyks ord gjorde Scarlatti förbannad, man kan inte uttrycka sig hur som helst bara för att man har en batong och kan utöva makt genom övervåld.

– APAJÄVEL!? Jobbar du i Malmö eller? Här säger vi blattejävel och inget annat! Kanske svarting också. Men aldrig apajävel! Men visst har du rätt om Sverigedemokraterna, islamerna måste ut, de vill ju bara bråka.

Ett mentalt mörker lade sig i mötesrummet. Alla tre kände att det var ett olösligt fall. Scarlatti slog upp en whiskey och blev genast tvärsäker på att Clemensson sög av honom med blicken.

I bukten började det ohyggliga sätta ett knä framför det andra och stega upp mot land. Inte ens måsarna vågade tigga kebab längre.

Slut på del fyra.

7 kommentarer:

Bogey sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bogey sa...

Ett mellanavsnitt som inte tillförde så mycket. Ingen förhöjd spänning, inga nya ledtrådar. Det är mer dramaturgi i en vanlig svensk högmässa. Skärpning nu Wayne.

Linda sa...

Fantastiskt. Kanske det mest fantastiska som skrivits på internet. Och då ska man veta att internet är jävligt stort. Finns till och med i Borås.

Du är dum i huvudet och bäst på samma gång.

Linda sa...

Fantastiskt. Kanske det mest fantastiska som skrivits på internet. Och då ska man veta att internet är jävligt stort. Finns till och med i Borås.

Du är dum i huvudet och bäst på samma gång.

Wayne sa...

Bogey: Det var ett Bogey-avsnitt.

Linda: Tack, du är snäll du.

A-M sa...

Om jag håller med Linda, är jag oxå snäll då?

Wayne sa...

A-M: Aah, ganska. Men Linda gav Borås en känga så hon är fortfarande snällast.