söndag, juli 18, 2010

All murder, all guts III

Här kommer del tre av radioföljetongen. Del ett hittar du här. Del två hittar du här.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:



Likt en osensuell sträng av sirap hängde glassen från hakspetsen till halsgropen. Han torkade bort det med armen. Strök sedan armen mot låret.

Roland Scarlatti tyckte att servetter var för bögar.

Klockan var 08.30 och Scarlatti åt medhavd frukost i mötesrummet på Hönö polishus, vaniljglass. Sedan Marianne, exfrun, hade dragit med den där jävla sopan från Amerika hade det inte blivit några lagade mål. Han hade försökt att koka ett ägg en gång, men skammen efter misslyckandet hade gjort honom introvert inför kokkonsten.

Marianne skulle få på fan en dag, en dag skulle han döda hela Amerika.

Dörren till mötesrummet slogs upp. Annika Clemensson rusade in.

– Förlåt, förlåååt att jag är sen. Peter kunde inte lämna Skrållan på dagis idag, han var tvungen att åka till Göteborg, därför fick jag ta det.

Scarlatti la handen innanför jeansshortsen och rättade till nötterna, tänkte i inre vrede att han aldrig skulle anställa ett jävla fruntimmer igen. Det ser lovande ut i början, pattar och röv. Sen blir det graviditet och efter det mammaledighet. Och sen moderligt ansvar, med bristande arbetsmoral som följd. Och så rusas det in i nån osynlig jävla vägg med en treårig sjukskrivning som grädde på moset.

Annika Clemensson satte sig vid bordet. Tankarna for överallt, hon tänkte bland annat på sin man, Peter, som var konsult. Tillsammans hade de kärleksbarnet Sibylla, men som båda vackert kallade Skrållan. Det tyckte de var gulligt.

Och när trall kunde läggas på balkongen - efter det var livet komplett. Efter det kunde Skrållan få ett eget lekrum, en lördagspåse med godis, ett eget universum.

Clemensson plockade upp sin Macbook Air. Med sin Macbook Air var hon blixtsnabbt ute på internet, med sin Macbook Air var hon uppkopplad mot resten världen som nu var hennes arbetsplats. Macbook Air var det bästa. Macbook Air kunde allt. Macbook Air ledde till lycka och ett rikt liv.

– Killar, jag kommer att göra en sökning på internet med min Macbook Air, kanske kan vi hitta något.

– Social media?

Johannes Barczyk uttalade det på engelska.

– Hur menar du, frågade Clemensson.

– Vi kan börja blogga, kanske starta en sida på Twitter, något på Facebook vore häftigt. Sen spelar det ingen större roll vad fan vi egentligen gör, bara vi gör något med social media, det är på tapeten nu. Vi måste i alla fall lägga ut ett foto eller inlägg inom social media. Sen skiter vi i uppföljningen.

Scarlatti var tyst, tänkte mest på novellen i ett tummat exemplar av Cats han läst kvällen innan – hur kunde signaturen ”Nicke i Norrköping” ha fått ligga med nio fotomodeller samtidigt? Scarlatti skulle kontakta honom, vilken stjärna på att få riktiga tjejer det verkade vara.

Om sökandet på internet sa han ingenting. Den nya tekniken skrämde honom, datorer orsakar cancer millenniebuggar och åderbrock. Det var tillräckligt med en mobiltelefon.

– Jättebra idé om sociala medier Barczyk, men det får räcka med att googla nu. Det hittades en röd scarf intill offret. Nu skriver jag in ”röd scarf” i sökfältet, sa Clemensson.

Clemenssons Macbook Air arbetade sig blixtsnabbt genom djungeln av ettor och nollor och porr.

Utanför fönstret sken solen, inne på polishuset var det nästan becksvart, endast skenet från datorn gjorde konturer synliga. Möjligtvis skadligt med brist på ljus, men det ska Arbetsmiljöverket ge jävligt mycket fan i, brott löser man i mörker, tänkte Scarlatti.

– Jag har hittat något! En blogg! skrek Clemensson.

Barczyk och Scarlatti samlades vid datorn, Scarlatti tryckte sig mot Clemenssons rygg, strök sig, andades tungt.

Han tyckte att hon var duktig – att kvinnor med små bröst kunde vara duktiga förvånade honom.

– Det är en kvinna här på Hönö som på sin blogg skriver att hon köpt en scarf. ”Hittade den här jätte fina skarfen på Hness och Marits, jag är super nöjd”. Hon skriver annars mycket om sina barn, det älskar andra mammor att läsa.

– Är det offret, frågade Scarlatti.

– Det verkar så, vaden som syns på en bild på bloggen stämmer överens med offrets.

– Har vi något namn?

– Hon kallar sig ”Super blogg mamman”, men heter Lucy-Rose Andersson på riktigt.

– Typiskt hornamn, är det bara ett simpelt luder orkar vi inte lägga mer energi på utredningen, det var säkert bara en olycka på udden. Hon halkade på en manet.

Barczyk funderade en stund.

– Om det rör sig om en hora kan det här fallet ha kopplingar ända upp på regeringsnivå.

– Nej, Sven Otto Littorin må vara en förtalad horkarl, men nån mördare är det inte, han har för konstigt skägg för det.

En kompakt tystnad lade sig i mötesrummet. Hönö hade blivit ondskans centrum. Inte ens hundarna vågade skälla längre.

I bukten sträcktes en hand upp över ytan. Det ohyggliga kom allt närmare stranden.

Slut på del tre.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Inte på hela sommaren, kanske aldrig tidigare heller, har jag läst något bättre! Du är genial.

A-M sa...

Följer din följetång med intresse.
Bara en liten anmärkning, du har skrivit del 2, när det är del 3

Wayne sa...

Anonym: Tack, det var snällt av dig.

A-M: Ändrat, tack.

Bogey sa...

Det tar sig sa pyromanen. Scarlattis karaktärsdrag blir allt tydligare.

Fast jag tror att det här med Wagner var ett missgrepp. Jag tror att han är mer en hårdrockstyp; Led Zeppelin och Deep Purple. Möjligen att han gillar obskyr jazz.

Intressant det här med att du väver in aktuella tidsmarkörer. Littorins bockskägg lär nog dyka upp fler gånger både i Aftonbladet och den här storyn.

B sa...

Hui, vad spännande. Längtar redan till nästa del.

Anonym sa...

Blanda in mer Littorin...Och ta med den där ärkefjanten Thomas Östros.

Wayne sa...

Bogey: Du ska inte få en massa idéer efter att ha tittat på The Seventies på Svt.