All murder, all guts II

Här kommer del två av radioföljetongen. Del ett hittar du här.

Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:

Scarlatti rusade ut ur patrullbilen innan den hunnit åka och in i polishuset igen. Han ville försäkra sig om att receptionisten var på hugget.

– Du Kopfzimmer, om Maria ringer måste du ta noggranna anteckningar. Maria är min dotter som jag givetvis har en ansträngd relation till, hon kanske, kanske, kanske ringer just ikväll.

– Am 13. Dezember feiern wir Lucia. Schon früh am morgen kommt Lucia. Sie hat ein langes weißes Nachthemd and und eine krone mit Kerzen. Lucia ist sehr cool und toll. Und geil.

Scarlatti förstod ingenting och återvände i vrede till bilen. Han vände sig mot Clemensson.

– Varför i helvete har vi egentligen ett jävla tyskmongo i repan som bara yrar massa strunt?

– Julpresent från rikskrim förra året, de hade hittat honom i Värtahamnen. Blev budad i en liten låda. Mer vet jag inte.

På Östra udden möttes Scarlatti och Clemensson upp av Johannes Barczyk, en nyutexaminerad polis som hade ambitionen att göra karriär, en streber. Han beskrev sig själv som en ”coming man” inom kåren. Barczyk var den som först hade varit på plats efter att larmet kommit klockan 23.34.

Ett sådant där mordplatstält hade redan upprättats och polisens tekniker arbetade febrilt med att säkra spår. Ett snabbt västkustsväderomslag gjorde att regnet nu vräkte ner, och som skenande buffelhjordar slog vinden in från det aggressiva havet. Förlista sjömäns säd skummade på vågorna.

– Jag antar att det inte är något vacker syn där borta?

Scarlatti hade nästan fått skrika för att göra sig hörd.

– Nej, det blev så himla tråkigt efter att båthuset målades om till grått. Himla, himla tråkigt.

I tystnad vandrade de bort mot mordplatstältet, Barczyks svar hängde fortfarande i luften. Trots att det blåste.

Synen som mötte dem var fasansfull. En naken och stympad kvinnokropp låg nerkilad mellan två klippblock. Av det som fanns kvar av hennes huvud syntes blont hår, färgat av levrat blod och dy. En klädnypa och ett snöre från en krabbfiskande fet unge hade trasslat in sig i hårtestarna. En benpipa stack ut ur bröstkorgen.

– Åh fy fan, sa Scarlatti, under mina trettio år som polis är det här det värsta jag sett. Och då har jag samtidigt sett mycket på film också. Bara ett djur kan ha gjort det här.

– Järv, sa Barczyk självsäkert.

– Vad?

– Järv, jag läste i Hönöbladet om att det har synts till järvar på klipporna. Järvar är djur. Kan det vara en järv som har gjort det här?

– Du Barczyk, om du fortsätter vara så jävla dum som du verkar kommer du i framtiden att vara fotpatrullerande polis i en förort till Jukkasjärvi. Förstått?

Johannes Barczyk hade förstått, han tog ett surmulet steg tillbaks. Han skulle sätta dit den där Scarlatti en dag, det skulle han.

Med hjälp av en stormtändare fick Roland Scarlatti fyr på en cigarett, jeansshortsen skavde in mot ljumskarna. En tekniker med vesselliknande ansikte smög omkring och tog olika prover som tekniker gör.

– Vad finns det att säga, frågade Scarlatti teknikern som med tanke på ansiktet förmodligen var från Borås.

– Det är för tidigt att kunna bestämma något, vi jobbar fortfarande på att säkra bevis.

– Okej, men med min erfarenhet kan jag direkt se att hon har bragts om livet med hjälp av ett skjutvapen, en revolver 9 mm. Ett skott som dödade, och det avlossades klockan 00.04. Hon har alltså varit avliden i ungefär tio minuter.

Annika Clemensson avbröt honom.

– Men du, det där håller ju inte. Larmet kom 23.34 och vi har ju fan varit här i minst en kvart. Dessutom ligger det ett blodigt gevär en halvmeter från kroppen.

Scarlatti svarade inte, han tänkte säga något om att kvinnfolk endast ska svara på tilltal. Men istället tecknade han att det var dags att bryta upp. Teknikerna jobbade dock vidare på den vindpinade udden. Tekniker arbetar alltid hela nätterna.

En del av Scarlattis ledarskapsfilosofi var att ha kroppskontakt med vissa anställda för att stärka teamkänslan. Därför fick Clemensson en vänskaplig men fast hand över ena skinkan innan de skildes åt. Det kunde han gott bjuda på tyckte han, det hade varit en lång dag.

I bukten fortsatte det ohyggliga röra sig mot stranden. Mot ytan steg bubblor. Det fräste.

Slut på del två.