Revelations

Wayne Nilssons blogg fyller nu i november två år. Det är inget att fira. Absolut inte. Nu är jag gammal och trött och därför slängs det in en repris. Inlägget skrevs för många år sedan på en annan sida i syfte att inför mig själv försvara singellivet. Nu är det lite förkortat och omskrivet eftersom det fortfarande är relevant.


Det kommer att börja med en lögn. Man går på dejt (träff). Jaha ja, dricker torftigt, måste dra till övre bar för att dra några flasköl snabbt i smyg. Kommer tillbaka. Skrattar åt dåliga vitsar. Man skrattar. Skrattar. Och ljuger. Hon börjar bli lite full och pratar om sånt som tjejer gillar att prata om. Som rosa band, smink och hästhoppning. Man försöker verka intresserad. Bräckliga fasader målas upp.

Tiden går. Det blir fler träffar. Man blir ett par. Den målade fasadens färg har ännu inte flagnat. Man ska flytta ihop. Och visst fan gör man det. Man åker till IKEA och hon väljer ut saker till det gemensamma hemmet. Jättekul. Ens skivor och värdefulla affischer får inte plats, inte ens i källaren. Man inser efter ett tag att det är som att flytta hem till föräldrarna igen. Göra sig återigen omyndighetsförklarad. Det är slut på att dricka direkt ur mjölkpaketet, slut på att komma hem full en måndagsafton och slut på att dra en tristessrunk vid köksbordet.

Jodå så att.. gravid råkar hon bli också. Jävligt kul tycker alla i hennes familj och närhet. Själv är man lite skeptisk. Tvungen att ta till flaskan för att orka med allt. När beskedet om tvillingar kommer blir det en isolerad helg i danskens sommarstuga på kusten för att inte bryta ihop totalt. Under graviditeten flyttar man till villa. För så ska det vara. Villa. Skitkul. Klarade inte ens att svarva en påk i träslöjden. Nu ska man bygga altan och staket. Men det vågar man ju inte erkänna för mamman till ens kommande barn att man inte kan. Därför skickar man henne på spa en helg och hyr några polacker som svart styr upp det hela.

Ungarna kommer. Har man inte pallat Terror på Elm Street-filmerna finns det inte det chans att man klarar av att titta på under förlossningen. Blod, slem och helvetet på jorden inbäddad i en sjukhussäng. I all förvirring efter barnens ankomst låter man henne döpa dem. En pojke och en flicka. Brandon och Brenda efter 90210. Det motiverar hon med ”men älskling, den ungdomsserien förändrade ju våra liv”. Jo så var det ju kanske tänker man och tvingas koncentrera sig på annat.

Det blir dop och bröllop i ett. Det ska byggas seriös kontakt med svärföräldrarna. Svärföräldrarna är givetvis helt jävla dumma i huvet. På bröllopet och dopet kommer ca 100 personer från hennes sida. Själv lyckas man, inklusive familjen, skrapa ihop ca 10 personer. Det börjar tjatas om bröllopsresa, men med tanke på att det där onödiga bröllopet kostade multum blir det mest tjafs. Hon vill till Mauritius. Det blir en helg i Ullared där hon får shoppa loss en timme eller två.

Och så blir det.

Ens bästa kompisar blir grannarna och fruns syster och hennes man. Grabbarna har man tappat kontakten med för länge sedan. Parsemestrar till Småland i husvagn. Hej då fyllehelger i Berlin.

Jag läser Mankell. Min fru läser Marklund. Tillsammans ser vi på Idol och Beck-filmer (han är ju så bra, han Persbrandt) Alla åsikter om vad som är bra eller dålig populärkultur finns inte längre. I stereon huserar Jimmy Jansson. Frun har blivit vuxen på riktigt och ifrågasätter om sångaren har ont i magen om något annat spelas.

Som sagt, vi blir bästisar med grannarna i området. Det ordnas med fest. I sin fylla och leda råkar man knulla grannen i Anderssons växthus. Grannen är en karl och ångesten är ett faktum.

Ungarna som luktat bajs alldeles för länge växer upp och även det blir jobbigt. Brenda blir mobbad för att hon är fet. Brandon spelar ishockey. Ishockey är dyrt och tidskrävande. Man jobbar måndag till fredag minst 50 timmar och utöver det så ska det skjutsas till träningar.
ALT 1: Brandon är duktig och får spela i flera årskullar. Det vill säga 30 mil på lördag och sedan det samma på söndag utöver veckokörandet.
ALT 2: Brandon är dålig på ishockey och man spenderar hela sin lediga helg på cup i en svinkall ishall i Oxelösund, när Brandon sitter på bänken.

Brenda hamnar i dåligt sällskap och röker hasch och sniffar lim. Tar lite för mycket Rohypnol och GHB. Jodå, en sväng till akuten för magpumpning varje helg. Sedan lyckas ungjäveln få ett slags lesbiskt Oidipus-komplex. Försöker hugga sin far och ligga med sin mor.

Familjeterapeut.

Man tror att allt har löst sig. Lite hyfsad kontakt med barnen igen och allmän husfrid. Plötsligt börjar frun jobba över, träna på gym och sola solarium. Man fattar misstanke och konfronterar. Jodå. Hon har kilat lite vid sidan av. Hon har knullat i dubbelsängen med sin älskare och tydligen visat på akrobatkonster och initiativ som aldrig förr. I vår IKEA-säng. Det skriker hon högt och gärna. Man blir arg. Man flyttar. Man skiljer sig. Sedan kommer det fram att ex-fruns nya knull/man heter Ove. Så hemskt förnedrande. Man är brädad av någon som heter Ove.

Så där ligger man. Nytt hem igen. Måste gömma vuxentidningarna och toarullen från sängmöbeln i sin spartanska etta när ungarna kommer på besök. De basunerar gärna högt ut hur jävla bra Ove är. Han som har fixat platt-tv och bastu och kan umgås med tonåringar på ett avslappnat sätt.

Det går ett tag. Man rycker upp sig. Man går på en krog som bara gamla och besegrade besöker. Den där som man hånade i sin ungdom. Man dricker sig full på tysköl som smugglas in. Man träffar en kvinna. Hon har två barn. Cirkeln är sluten.
Och om det ska bli så här, om det ska va så här. Ja då vill jag fan inte vara med.
Ljus och Kärlek!