Child of god

Jag såg ett ovanligt fult barn idag. Barnets ägare, och förmodligen tillika moder, såg helt okej ut vilket gjorde mig konfunderad. Sedan började barnet gråta. Klämde väl fingret i något, antagligen när det skulle pillas i en godisautomat eller liknande. Jag vet inte eftersom jag redan hade tittat bort med förskräckelse i blicken. Själv var jag väldigt fin som barn, det brukar min mamma säga när jag hälsar på hos henne. - Men sedan vet jag inte vad som hände, tillägger hon oftast. När hon sagt det sistnämnda med något sorgset i rösten brukar hon sätta sig uppe på kammaren ett tag, men när hon kommer ner igen är allt som vanligt.
Förra veckan upplevde jag vad som för tillfället känns som det närmsta jag kommer att ha barn då jag började brygga vin. Svettig efter en hård dag på Samhall började jag iförd endast mina kalsonger sätta vinsatsen. Och känslan var euforisk. Att äntligen få ha något att sköta och bry sig om. Något att älska och känna sig behövd av. Min övertygelse om att vinsatsen verkligen var ett barn skenade en aning. Tanken på att vinsatsen/barnet var en gåva från Gud tog helt överhanden och jag spenderade en hel dag med att tala i tungor och skriva pressmeddelanden till lokalpressen om att den första jungfrufödseln på 2008 år hade genomförts.
Nu har glädjen lagt sig totalt. Jag har insett att det inte är ett barn, och tur är väl det eftersom det tydligen föds fula barn. Ja, det är bara en jävla vinsats. Som jag minns det från 90-talet så var det mycket enklare då. Inga jävla bär och nötter som skulle tillsättas för att sedan rensas bort. Bara i med lite vatten och socker och en vecka senare kunde man vara full och charmig. Det är väl borgarnas påhitt för att försvåra tillvaron för den lilla människan kan tänkas. Jo så är det.
Nu har jag inte tid med det här längre, måste skaka bort kolsyra från bastarden som står i badrummet.
Sedan skakar jag kanske mig själv, och spiller något som kunde vara en av grundstenarna till ett kärleksbarn.