Working 9 to 5

Gjorde comeback på Samhall idag.
Tillfälligt.
Hade väntat mig ryggdunkar, kanske en öl och lite konfetti.
Ja, att det i alla fall på något sätt skulle firas att mästaren var tillbaka.
Men icke. Gled ut på lagret imorse när jag kom, för att stå där och röka, snacka sport och lite lätt manligt sparka på en lastpall eller två.
- Wayne, du tar kassan, sa chefen.
- Va?
- Du tar kassan, gå dit och ställ dig, vi öppnar nu.
- Degraderar du mig till kärringarbetet?
- Tjafsa inte nu.
- Innan årsskiftet ska jag ge din fru 9 cm styv kärlek, det kan du skriva upp.
- Vad sa du nu?
- Ingenting.

Och i kassan fick jag stå sur som fan och lyssna på kundernas gnäll.
- Usch, vilket väder det är...
- Mmm...
- Det är verkligen bedrövligt...
- Mmm...
- Att det snöar nu...
- Mmm...
- Det ska ju vara vår...
- Men ta för fan och håll käft, betala och dra! Jag hoppas fan att du halkar och bryter lårbenshalsen i snöslasket, men ramla inte när jag ser, för jag orkar inte ta hand om något jävla kadaver idag!

Jag förstår inte hur svårt det ska vara. Är det någon oskriven jävla regel på att det alltid ska kallpratas om vädret? Eller att det ska kallpratas överhuvudtaget? Hej, tack och hej då räcker gott och väl.

Sedan kom en kvinna med ett barn.
- Mamma, vem är farbrorn?
- Farbrorn jobbar här, sa mamman med överdrivet gullig röst till sitt barn och gav mig en blick som sa “är han inte mysig?”.
Min blick sa “hälsa ungjäveln att jag inte bara jobbar här, jag kan även bli hans baneman”.

Sedan skulle barnet få lägga upp varorna på kassabandet. Skitbra idé att låta ett två äpplen högt barn försöka bemästra något som är 124 gånger så stort.

Jag kan till viss del förstå att ni föräldrar tycker om era barn. Men va fan ingen jävel, varken kunder eller personal, tycker att det är sött eller kul att titta på era ångestframkallande avkommor som med gråten i halsen ska slänga upp ett paket flingor på bandet.

Åk hem, bygg en liten koja med en kiosk under hallmattan och lek där.

Trots att jag sista halvtimmen med tvivelaktiga ursäkter cirkulerade runt stämpelklockan (den sitter passande nog utanför damernas omklädningsrum) lyckades jag ändå missa bussjäveln hemåt. Bestämde mig för att gå.
Det var dumt.
Det började att skava mellan skinkorna.
Gick och kallpratade med mig själv och gnällde på vädret, och på borgarna som tvingar en att jobba för att kunna leva.
Hittade ett ensamt och grusigt tuggummi i jackfickan. Efter moget övervägande bestämde jag mig för att börja knapra på det, i hopp om att få bort den bittra smak av apati inför livet i munnen.
Det hjälpte inte.