tisdag, mars 25, 2008

Working 9 to 5

Gjorde comeback på Samhall idag.
Tillfälligt.
Hade väntat mig ryggdunkar, kanske en öl och lite konfetti.
Ja, att det i alla fall på något sätt skulle firas att mästaren var tillbaka.
Men icke. Gled ut på lagret imorse när jag kom, för att stå där och röka, snacka sport och lite lätt manligt sparka på en lastpall eller två.
- Wayne, du tar kassan, sa chefen.
- Va?
- Du tar kassan, gå dit och ställ dig, vi öppnar nu.
- Degraderar du mig till kärringarbetet?
- Tjafsa inte nu.
- Innan årsskiftet ska jag ge din fru 9 cm styv kärlek, det kan du skriva upp.
- Vad sa du nu?
- Ingenting.


Och i kassan fick jag stå sur som fan och lyssna på kundernas gnäll.
- Usch, vilket väder det är...
- Mmm...
- Det är verkligen bedrövligt...
- Mmm...
- Att det snöar nu...
- Mmm...
- Det ska ju vara vår...
- Men ta för fan och håll käft, betala och dra! Jag hoppas fan att du halkar och bryter lårbenshalsen i snöslasket, men ramla inte när jag ser, för jag orkar inte ta hand om något jävla kadaver idag!

Jag förstår inte hur svårt det ska vara. Är det någon oskriven jävla regel på att det alltid ska kallpratas om vädret? Eller att det ska kallpratas överhuvudtaget? Hej, tack och hej då räcker gott och väl.

Sedan kom en kvinna med ett barn.
- Mamma, vem är farbrorn?
- Farbrorn jobbar här, sa mamman med överdrivet gullig röst till sitt barn och gav mig en blick som sa “är han inte mysig?”.
Min blick sa “hälsa ungjäveln att jag inte bara jobbar här, jag kan även bli hans baneman”.

Sedan skulle barnet få lägga upp varorna på kassabandet. Skitbra idé att låta ett två äpplen högt barn försöka bemästra något som är 124 gånger så stort.

Jag kan till viss del förstå att ni föräldrar tycker om era barn. Men va fan ingen jävel, varken kunder eller personal, tycker att det är sött eller kul att titta på era ångestframkallande avkommor som med gråten i halsen ska slänga upp ett paket flingor på bandet.

Åk hem, bygg en liten koja med en kiosk under hallmattan och lek där.

Trots att jag sista halvtimmen med tvivelaktiga ursäkter cirkulerade runt stämpelklockan (den sitter passande nog utanför damernas omklädningsrum) lyckades jag ändå missa bussjäveln hemåt. Bestämde mig för att gå.
Det var dumt.
Det började att skava mellan skinkorna.
Gick och kallpratade med mig själv och gnällde på vädret, och på borgarna som tvingar en att jobba för att kunna leva.
Hittade ett ensamt och grusigt tuggummi i jackfickan. Efter moget övervägande bestämde jag mig för att börja knapra på det, i hopp om att få bort den bittra smak av apati inför livet i munnen.
Det hjälpte inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

jag står på din sida. vet precis hur det kan vara. sitter nu och retar upp mig på andreas johnsson som är med i nåt jävla program för sämre människor på svt1. du vet han som nyligen talade ut i tidningar om att han en gång i tiden varit hemlös. vilket betyder att han inte hade något förstahands kontrakt utan fick flytta runt hos kompisar under en tid medan han försörjde sig på diverse bar jobb. fan vad special man kan vara då. nu är han tydligen en av sveriges största rock(!) stjärnor oxå. hur fan kommer det sig då att han horar runt i schlagern. då har man ju verkligen inget med rock musik att göra.
fan nu brände jag pizzan i ugnen oxå. kommer nog bli en bra dag det här.

Yvette sa...

Men jag jobbar också på samhall! fast hos mig pratar dom inte om vädret, dom drar klyschor; "vill du se min legemitation?" och så fnissar dom lite... och jag vill bara brista ut i ett stort gapflabb samtidigt som tårarna sprutar.

Anonym sa...

fan, nu snöar det igen. Att det aldrig blir vår.