Jag ser hur han springer. Hur han vänder sig om och blottar rädslan i sina ögon. Jag står känslokallt och tittar, sedan släpper jag hundarna. Hundarna är snabbt ifatt honom och sliter hans äckliga kropp i stycken. För att försäkra mig om att han verkligen är död går jag fram och osäkrar mitt gevär. Med två skott blåser jag skallen av den jäveln. Det är blod och hjärnsubstans på mina sneakers när jag kopplar hundarna och går därifrån.
Aldrig mer, tänker jag, aldrig mer kan du hota mig i mina mardrömmar. Eller gnaga på tulpanlökarna jag satte ifjol.
Aldrig mer, påskharen, aldrig mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar