Like Dylan in the movies

Onsdag igen, filmrecensioner som vanligt.

Så som i Himmelen
Svensk film av Kay Pollak från 2004. Michael Nyqvist spelar en jättetrött internationell dirigent som åker hem till norrland för att slappna av. Där tar han sig an den lokala kyrkokören och sedan händer ungefär ingenting, förutom att en kvinna med bekräftelsebehov spelad av Frida Hallgren lär honom cykla. Lennart Jähkel är med och är gapig och burdus som vanligt. Utan att veta någonting om skådespeleri eller dramaturgi tycker jag att Jähkel kanske borde prova på stumfilm med homoerotisk underton för att utveckla sig lite. Jag vet inte hur filmen slutade för jag tänkte på mycket annat. Men kyrkokören var i Österrike och alla verkade glada.

Svenska 100 Carat
Oj oj oj, gissa om förväntningarna var stora?
Omslaget utlovar 10 timmar, 100 tjejer och 100 scener(varför man stavat karat med C vet jag ej) Där satt jag med en folköl i ena handen och junioren i den andra uppspelt som aldrig förr. Men…Va fan alltså, visst det står inte att det ska vara 100 svenska tjejer men när filmen heter ”Svenska 100 Carat” tar man ju ändå det för givet. Visserligen bryr jag väl mig inte om tjejerna är svenska eller inte, föredrar ju egentligen mörka kvinnor. Men går jag till Konsum och köper en fläskfilé märkt med Sverige som ursprungsland så vill jag inte upptäcka när jag kommer hem att jag köpt en nödslaktad sugga från Östeuropa(Obs! jag drar inga paralleller mellan kvinnor och djur)
Filmen då? Helt värdelös, aldrig sett sämre. Det är uppfläkta och svällda kön. Det är hår och kött. I en jävligt trist blandning. Risiga brudar och äckliga män. Det är när man ser sådan här dålig porr som man vill smasha rutorna på närmsta sexbutik och klottra politiska slagord. Det är när man ser sådan här skit man drar upp byxorna igen och tar sig en ordentlig tankeställare om vad fan man sysslar med.

DN Kultur nästa?