The number of the beast

Idag är det maudag. Igår var det söndag, de tunga suckarnas afton där oron för allt och ingenting äter upp det mesta inifrån.

Under en resa med kollektivtrafiken igår satt jag mittemot en gubbe som väldigt ogenerat rev runt innanför kalsongerna, hade väl bagg eller dröppel eller nåt och blottade samtidigt en blek och fet mage.

I ett sånt läge kan man antingen byta plats eller bita ihop och tänka på nåt annat. Jag glömde helt bort det första alternativet och började tänka på annat. Av någon dum anledning började jag tänka på siffror och tal.

Siffror och sånt där är egentligen ganska otäckt eftersom de oftast helt saknar logik och rationellt tänkande. Jag började tänka på 10, 20, 30, 40 och så vidare.

Man lägger ju bara till tio till tre för att få exempelvis trettio. Tre och tio blir trettio, fast med ett extra jävla t, ska vara så himla fancy och så där.

Förmodligen är jag den förste som kommit med denna insikt, för resten av världen är det bara ord som symboliserar olika tal och ingen tänker på det. Så tror jag att det är.

Och så där rullar det på, trettio och femtio och nittio och så. Men med ett undantag! 20! Hur skriver vi det? Jo, tjugo. Och det heter tjugo.

Det borde ju naturligtvis heta tvåtio. Men det har ingen tänkt på, vi rusar bara vidare i blindo utan att stanna upp och reflektera över viktiga saker som det här.

Nu finns det säkert nån smartskalle som vill hävda att det finns en vettig etymologisk förklaring till att det heter just tjugo och inte tvåtio, men alla eventuella argument vägrar jag lyssna på.

Nu är det som jag säger, och jag säger att 20 är odjurets tal precis lika mycket som 666. Bibeln är inte helt oväntat alldeles för trångsynt.

Siffror och tal och x och y och roten ur och pi och multifittation och algebra och all annan skit som inte fört med sig annat än elände och misär saknar som nämnts logik och borde förbjudas.

Vi har blivit vilseledda alldeles för länge, låt oss leva i harmoni utan siffror och tal – revolutionen har börjat!