Help the aged

Häromdagen hjälpte jag en äldre dam med rollator runt en krök, en sväng alltså och inte två flaskor Marinella, och sedan uppför en liten backe.

En halvtimma senare log jag fryntligt åt en äldre herre och utbytte några ord om underlaget.

Idag satt jag så bekvämt man kan göra i kollektivtrafiken och läste en bok för att verka intlektäll, världsvan och spänstig i sinnet och så där. En äldre dam med en pinne, eller kanske käpp, klev på. Då lät jag henne ta min plats och ställde mig bland den Metro-läsande pöbeln.
- Det var mycket snällt av er, sa damen. Det kändes väldigt stort att hon erade mig.

Nu är det säkert många som läser med en tår i ögat och tänker – Ååh, vilken fin kille. Och så vill ni att jag ska få priser och att PRO ska skicka ut ett diplom och/eller ett pressmeddelande om att det finns hopp om mänskligheten.

Vi ska dock se sobert på det hela och inse att handlingarna drevs av egoism, och för att Gud ser allt man gör.

Eftersom jag var den ende i närheten hade det blivit jag som fått rycka in om tanten med rollatorn ramlat. Läkekonst är inget jag behärskar och att börja bryta rätt en lårbenshals eller kasta till henne några Alvedon hade inte varit rätt. Jag hjälpte henne alltså för att underlätta för mig själv.

Det var den äldre herren som tilltalade mig först om underlaget. Hade jag inte svarat hade jag framstått som dum i huvudet.

Hade jag inte rest på mig idag och lämnat plats hade det för det första känts genant. Hade hon dessutom ramlat hade jag säkerligen blivit indragen i nåt intermezzo och tåget hade kanske fått stanna för att invänta en ambulans och då hade jag blivit ännu hungrigare.

Jaha. Nu vet ni det.

Det är dags att sova. Med händerna på täcket och Tulo mellan knäna. Gonatt.