torsdag, maj 20, 2010

Party in the stomach

Veckans djur: Linda och hennes mage

Linda och hennes mage bor i ett landskap som heter Uppland. I Uppland finns det en skivbutik som är bra, i övrigt behöver man inte bry sig speciellt om området.

Det som mest kännetecknar Linda är att hon är ganska otrevlig. Säger man något snällt till henne får man mer än gärna ett ord tillbaka som rimmar på titta. Sån är hon – ger inte energi utan bara tar.

Linda bildar tillsammans med magen ett tjockt radarpar. Bara magen väger ungefär 32 kilogram. Fick Linda bestämma skulle hon bli skjutsad på en skottkärra hela dagarna med brieost i hela famnen med motiveringen ”Men för helvete, jag gör som jag vill”.

Tjockman beror mest på att det bor en bebis inuti magen. Det hade varit roligare om hon och pappan hade gjort en hundvalp istället. Tänk så fint med en liten Golden retriever att kasta pinnar till!

Men om man inte lade sig i tillverkningsprocessen och kom med egna önskemål kan man inte komma och gnälla i efterhand. Det går säkert alldeles utmärkt att kasta pinnar till ett människobarn också.

Barnet som ska komma ut ur framstjärten med hjälp av en rotande stork får det säkert bra när det väl är avtorkat från allt som finns i området som man inte vill tänka på. Pappan till barnet verkar vara klok och trygg och vettig, så den biten är nog ingen fara för barnets framtid.

Det är värre med andra halvan av genbanken.
Det är inte så att Linda är direkt elak, lite dum i huvet bara. Lite efter liksom.

Hon är till exempel landets yngsta kärring vilket tyvärr lätt kan medföra att ungen blir extremt lillgammal. En störig liten jävel på tre år med träskor och hängslebyxor som står med händerna i sidorna och bjäbbig uppsyn och minsann exakt vet hur en ambrosiakaka ska bakas på bästa sätt.

Linda saknar även helt smak när det gäller populärkultur. Det är inta bra, inte alls. Med tanke på att hon tycker att Svenska hjärtan är världens bästa tv-serie, efter Hem till gården, kommer ungen vara svårt traumatiserad innan förskolan avslutats.

Att utsätta ett barn för en gubbe som heter Lundell och luktar snusk om fingrarna är inte heller speciellt moderligt. Det borde finnas en hotline till soc för sånt där.

Men trots alla brister som dumfan har blir hon nog en utmärkt mamma ändå, så länge hon inte låter tankegångar som ”åh, en tribaltatuering i svanken – så smakfullt och tidlöst” gå i arv.

Grattis till Linda och hennes mage för utmärkelsen Veckans djur. Det ska nog bli folk av den där lilla krabaten också.

9 kommentarer:

Pi sa...

Fast Hem till gården är ju bra så klart.

MonasUniversum sa...

Årets bästa Veckans Djur.

Darlo, du är lysande. Som vanligt.

Anonym sa...

Ha,ha- underbart!Sjuk humor när den är bra!
Och vilken hyllning till Linda,det är inte alla som tar upp så mycket energi hos någon annan, så det blir ett sådant blogginlägg.
Och visst, med tanke på alla omtändigheter (både hennes och dina)så kan du väl ändå inte låta bli att vara annat än imponerad av att Linda fortfarande har humöret i topp.

Bogey sa...

Det där var en kärleksförklaring som heter duga.

Anonym sa...

Hahahahaa helt fantastiskt...

Sara sa...

Surt och vackert. Helt i klass med Sven Stolpe.

Milla sa...

Underbar kärleksförklaring.

Järnflickan sa...

Jahaja...

tizzie sa...

Underbart!!!=)