lördag, maj 22, 2010

The landscape is changing

Igår hittade jag en modern funktion på mitt skrivbord. Genom enkla knapptryck kan man höja och sänka det. Upp och ner. Ner och upp. Med en sällan skådad entusiasm trycktes det på knapparna. Och så lät det roligt. Hydraulik är fantastiskt tänkte jag och kände mig nöjd över att det for omkring tekniska ord i döskallen.

Sen blev jag väldigt, väldigt osäker på vad hydraulik egentligen är och betyder så jag slutade använda det.

Istället la jag min väska på skrivbordet och lät den åka. Upp och ner. Ner och upp. Jag konstaterade att det var världens lyckligaste väska för tillfället som på ett ungefär fick vara på ett nöjesfält under kontorstid. Som pariserhjulet i form av ett höj- och sänkbart skrivbord. Typ.

Sen var det jävligt slut på det roliga.

Chefen kom och berättade att jag var tvungen att byta plats. En ny, riktig människa med lön skulle få ta mitt skrivbord. Mitt höj- och sänkbara fina, fina skrivbord. Jag var även tvungen att lämna rummet och min kollega som jag trivs bra med. Att hon möjligtvis trivs mindre bra med mig skiter jag fullständigt i. Jag är bara praktikant och kan inte bry mig om allt hela tiden.

Så istället blev jag förflyttad ut till kontorslandskapet, det otrygga och karga och hårda kontorslandskapet. Sibirisk tundra i en urban miljö.

Min nya arbetsyta är inget skrivbord utan bara ett enkelt jävla bord och saknar moderna roliga funktioner som kan missbrukas in absurdum. Stolen är statisk och påminner om något jag satt på under lågstadietiden. Jag ska jobba med en laptop som kanske var fräsch och het och prydde omslagen på hippa livsstilsmagasin 1993.

När jag moloket och med släpande steg flyttade över mina saker till det nya bordet fick jag frågan om jag ville ha nån slags pennhållargrej med plats för gem och nålar och tejp och häftapparat. Den jäveln som yrade om det papperslösa samhället skulle jag vilja ha ett samtal med. Det går ju för fan minst ett redwoodträd per dag och arbetsplats.

Jag tackade nej till pennhållargrejen. Det enda jag efterlyste var ett ynka litet skålpund av värdighet. Men... nej. Inte igår heller.

Just nu är mitt kvinna och bossar över folk som cyklar i grupp i ett litet rum. Det passar hennes sadistiska ådra fint att skrika till folk som kvider av skavsår mellan korsrygg och navel.

Själv har jag fått i uppdrag att sköta kvinnogörat. Det vill säga tvätta.

Att tvätta är egentligen inte svårt. I alla fall inte när man gör det åt sig själv. Men nu är det behåar som ska påsas och trosor som ska tvättas i nittioelva olika grader för att materialet består av torkad fårull eller gelatin eller bomull.

Dessutom har jag fått order om att använda en fjollig liten plastboll som ska fyllas med flytande tvättmedel. Dumheter.

På landet sitter vi tillsammans längs ån med våra tvättbrädor och hucklen och köldskadade händer och höftar extremt grovt med tvättmedel i pulverform och spiller vårt sköljmedel därefter. Och så sjunger vi något upplyftande.

Den där lilla bollen avfärdar jag som jävligt högfärdigt storstadshittepå. Men jo, jag gör som jag blivit tillsagd och använder den givetvis. Jag lyder både hemma och på jobbet.

Mitt liv är inne i en mycket kuvad och hunsad fas.

4 kommentarer:

Roger sa...

Det här var som ett inlägg skrivet av Askungen.

Fast utan alla sjungande möss.

Det är ändå fint alltihop.

Bogey sa...

Askungen? Jag fick mer associationer till lilla Fridolf om han är bekant.

akko sa...

Haha! I mitt hem är det tvärt om.
Jag upptäckte med fascinerad förtjusning bara för några månadder sen sköljmedel (eftersom min mamma inte använder sånt onödigt tjaffs) och höftar både graderna på vattnet och tvättmedlelmängden lite efter behag, medan karln min sorterar allt efter tvättanvisningarnas alla regler. :)

Wayne sa...

Roger: Jag tar det som en komplimang.

Bogey: Där tyckte du att du fick till det. Och så är det kanske.

Akko: Sköljmedel är bra, det är det.